Vad jag skriver

När man inte vet vad man ska skriva om så kanske jag ska skriva om mitt skrivande? Har ingen aning om hur intressant det är, men jag tänkte lista mina olika skrivprojekt och babbla lite om dem här idag. Jag har skrivit sedan jag kunde, egentligen, men i olika perioder och olika saker i varje period. Som barn var det korta berättelser, som tonåring låttexter och nu som vuxen siktar jag väl mest mot att få ge ut en roman, haha. Här är några saker jag skriver på just nu!

Roman nummer ett
Det kanske är fel att säga att jag skriver på en roman just nu eftersom jag bestämt mig för att den är klar och på väg till förlag. Men jag ville få med den i den här listan ändå! Den faller under kategorin underhållning och är därmed inte ett litterärt mästerverk, men där kommer jag nog aldrig att hamna. För vuxna, men något yngre vuxna kanske. Huvudpersonerna är mellan 25-30. Vi får se vad som händer med den!

Ungdomsroman
I måndags påbörjade jag ett nytt romanprojekt efter en stunds planering. Den här gången blir det något för ungdomar, och då kanske för gymnasieåldern. Huvudpersonerna går i alla fall på gymnasiet. Jag hoppas på lite disciplin med den här så att den kan bli klar någon gång. Vi får se.

Dagboksprojekt
Jag har också en privat dagbok som jag skriver i. Kanske kommer man kunna plocka saker därifrån och sätta ihop till en bok någon gång? Då vill det förstås till att jag har varit med om något intressant som fyller en bok, men det kanske man inte vet förrän efteråt. Lika bra att dokumentera.

Blogg
Den här bloggen är ett av mina skrivprojekt också. Jag älskar att formatet är lite kortare och att man faktiskt blir publicerad. Tycker också om att se på statistiken att en del inlägg som jag skrivit för flera år sedan faktiskt blir lästa flera gången i veckan, förmodligen för att någon googlar något som ger träff på min blogg. Kul att kunna hjälpa till!

Har tidigare skrivit
Som nämndes ovan skrev jag korta berättelser när jag var yngre och låttexter som tonåring. Har en hel pärm med texter som jag skrev för hand. Har tänkt många gånger att de borde tonsättas, för även som vuxen tycker jag att de är bra. På universitet skrev jag mest akademiskt, men efter att ha gjort ett par examensarbeten tänkte jag att jag lätt skulle kunna skriva fackböcker. Om någon bara gav mig det uppdraget då. Jag har faktiskt skrivit en som jag skickade några förlag och fick en positiv refusering på, alltså ”vi kan inte ge ut den men den är fin så jag tycker du ska prova med de här förlagen”. Det blev inget hos någon av dem, men jag levde på den refuseringen länge. Gör fortfarande faktiskt. Och så har jag skrivit två ungdomsböcker, där den ena kom bort (så sorgligt, men jag hittar den inte någonstans) och den andra blev kass men det var bra för mitt självförtroende att liksom få ihop en bok.

Skriver du? Vad i så fall?

Tre böcker på mitt sängbord

Jag läser ju en del böcker. Inte i närheten av vad en del läser, så klart, men brukar landa mellan femton och tjugo på ett år. Det betyder att jag oftast har några böcker på gång, som ska läsas härnäst. Just nu är det tre stycken, nämligen dessa.

Sluta aldrig gå

I den här boken av Christina Rickardsson beskrivs författarens liv. Från gatan i Sao Paolo hamnar hon så småningom i Vindeln, i Västerbottens län. Det låter som en fantastisk berättelse, och det hjälper så klart till att den baseras på verkliga händelser. Jag är förberedd på att den kommer vara bitvis jobbig, men hoppas på ett lyckligt slut.

Utvandrarna

Jag har länge tänkt att jag borde läsa Vilhelm Mobergs klassiker och nu ligger den första delen i ett paket på väg hem till min brevlåda, för att sedan hamna på mitt sängbord. Att det har dröjt så länge beror delvis på att jag ofta har svårt att läsa om elände, som jag ändå tror att det kommer vara i de här böckerna. Jag behöver vara i en viss sinnesstämning för att det ska funka, helt enkelt.

The Hate U Give

Med tanke på att jag har svårt för elände och tunga berättelser eftersom de får mig att må så dåligt är det märkligt att jag har en tredje sådan bok på vänt. The Hate U Give av Angie Thomas handlar om rasismen i USA, och utgår från en huvudperson från en fattig förort som är elev på en fin privatskola och blir fast mellan de två världarna.

Vad väntar du på att läsa?

Sommardagboken 2021 (12)

Idag har varit en återhämtande dag. Jag älskar att umgås med människor jag tycker om, men jag behöver nästan alltid vila efteråt. Har förstått att jag inte är ensam om det. Önskar bara att det hade nämnts någon gång när jag var yngre, så jag inte behövde känna mig så udda.

Sovmorgon, bokläsning, damernas OS-semifinal i fotboll och en promenad har stått på dagens program. Vädret har varit svalare och ibland nästan kallt, och på ett vis har det varit lite skönt. Jag har improviserat ihop middag från de rester som är kvar i kylen och kommer kanske klara ett par middagar till utan att behöva handla. Sånt gillar jag, hehe.

Har också börjat skriva på ett nytt romanprojekt. Första kapitlet i första utkastet är i hamn. Får se var det leder, men målet är så klart att bli klar. Ska prova skicka iväg mitt tidigare manus, ska bara avsluta semestern först. Det kan ju inte mer än bli refuserat, tänker jag.

Boken jag har läst de senaste dagarna är Petter Stordalens biografi och … Ja, jag är faktiskt lite imponerad. Inte av miljarderna och affärerna, men av många av de insikter han delar med sig av. Jag kommer nog ta med mig några av dem i livet i alla fall. Kanske. Man har ju en tendens att glömma av saker.

Japp, det var den här dagen. Hoppas att du har det bra!

Sommardagboken 2021 (11)

Det har blivit augusti? Lika chockerande varje år. Men ändå välkommet. Från och med nu brukar jag ha min absolut bästa period. En period som i och för sig håller i sig till sista april, hehe.

Vi är fortsatt lediga. I helgen har vi träffat familj på makens sida. I flera dagar till och med. Innan såg det ut som om vädret skulle bli kasst men det har verkligen blivit bättre än förväntat. Det gjorde att vi kunde vara utomhus mycket, och det är ju alltid bra. Då sover man gott sedan.

Jag känner mig ledig och utvilad och till och med lite kreativ. Vi har inga stora planer för de dagarna som är kvar av ledigheten utan tar det lite som det kommer. Det kommer bli bra.

Café Utsikten i Storuman

I Västerbottens läns inland, eller i södra Lappland, ligger samhället Storuman. Här finns ett trevligt utflyktsmål som passar både den som stannar ett par dagar i Storuman och den som passerar på väg mot andra mål. Vid Utsikten finns både ett café, ett utsiktstorn, familjeaktiviteter och djurplatser. Väl värt ett besök!

Fikat är väl det man kommer dit för? I alla fall jag, hehe. Det kan vara kul att veta att de har en hållbarhetspolicy som innebär att de bakar på ekologiskt mjöl, serverar ekologiskt kaffe och köper exempelvis jordgubbar från lokala producenter. Jag valde en hjortronpannacotta när jag var där som var SÅ GOD. F valde en kladdkaka, som också var god.

Som hållbarhetsnörd gladdes jag mycket av att se detta! Ett insektshotell och lavendel (?) som ska vara uppskattat av pollinatörer. Så bra eftersom våra bin och humlor är utrotningshotade!

Här kunde man lämna hunden. Antar att det är om man vill sitta inomhus? Vi satt ute, där det fanns massor av bord, och då hade jag nog haft med mig hunden dit. Fanns vattenskål (och en söt hund när vi var där).

Aktiviteter för barnen där i skogen. Antar att det kan vara kul? I pallkragen växte jordgubbar. Har för mig att jag såg rabarber också? Så fint att odla lite själv, även om det kanske inte räcker till att använda i det som säljs sedan. Vid platsen finns som sagt också ett utsiktstorn med fantastisk utsikt ända in i Norge! Den ni.

Rekommenderar ett besök för den som är på semester i Norrland.

29 juli i backspegeln

Ska vi titta på vad jag har publicerat i bloggen den här dagen de senaste tre åren? Och få en liten inblick i hur livet var då? Ja, det blir kul. För mig i alla fall. Du får bara hänga med.

Förra året, 2020, publicerade jag inlägget om att stugan var vår. Det har vi ganska nyss pratat om här i bloggen så jag behöver kanske inte gräva ner mig i det.

För två år sedan hade vi en dag på hemmaplan. Vi badade och köpte lunch från en salladsbar, vilket i sig känns exotiskt nu när det inte har gått på över ett års tid. Jag bakade och grejade på. Låter som en bra dag, haha.

För tre år sedan var det den torraste sommaren på hundra år, men den 29 juli kom regnet! Har sällan varit så tacksam över regn som då. Är fortfarande glad varje gång det regnar, för så torrt som det var då vill jag inte ha igen. Vi var ute och fikade den dagen också. Kul!

Skolebröd – norsk vetebulle med vaniljkräm

När jag var barn åkte vi varje sommar till Norge i samband med att vi var i stugan. Det är bara 7 mil till Mo i Rana, som är närmaste norska stad. Där hörde det till att vi köpte vissa grejer som inte finns i Sverige, eller som finns men som hörde ihop med några traditioner. Norsk limpa (finns inte i Sverige) med aprikosmarmelad (finns i Sverige) är till exempel något av det godaste jag vet. En annan grej vi köpte som man sällan kan hitta i Sverige är skolebröd.

Skolebröd är en bulle fylld med vaniljkräm och toppad med flosockerglasyr och kokos. Jag antar att de kan ha olika storlekar, men eftersom vi alltid köpte dem ”ute” så hade de storleken av ett wienerbröd. På grund av pandemin har vi bestämt oss för att inte åka över till Norge, även om vi faktiskt får nu. Det känns bara krångligt att hålla reda på alla regler och papper man måste visa upp. I stället kom jag på att man kanske faktiskt kan baka just skolebröden själv. Efter lite googlande hittade jag ett bra recept och så körde jag. Eftersom vi befann oss i stugan valde jag att göra längder för att hinna med att grädda i vår lilla ugn. Det blev väldigt bra det också!

Skolebröd – 6-7 längder

Du behöver

5 dl mjölk
2 dl florsocker
1 tsk kardemumma (kan uteslutas)
50 gram jäst
10 -13 dl vetemjöl
150 gram rumsvarmt smör

En sats vaniljkräm (recept i länken)
Florsocker till glasyr
Kokos till garnering

Gör så här

Värm mjölken och florsockret till fingervarmt (37 grader). Smula jästen i en bunke. Tillsätt vetemjöl (börja med en mindre mängd och öka sedan om du ser att det blir för lite) och kardemumma, häll över mjölkblandningen och låt degkroken på din hushållsmaskin blanda en smidig deg. Har du inte en hushållsmaskin, som var fallet i min stuga, rör du ut jästen i lite av mjölken, tillsätter alla ingredienser (inklusive all mjölk) och blandar för hand eller använder elvisp med degkrokar. När allt tagit i hop till en deg tillsätts smöret i klickar och arbetas in i degen. Degen är klar när den släpper från bunken.

Dela degen i sex lika stora delar. Dela varje del i tre och gör en fläta. Lägg på bakplåtspapper, så många som ryms på en plåt (till exempel tre stycken) och låt jäsa i två timmar. Under tiden kan du göra i ordning vaniljkrämen.

När jäsningen är klar sätter du ugnen på 225 grader (eller möjligtvis lite innan jäsningen är klar). Tryck ut en skåra mitt i flätan och fyll den med vaniljkräm. Snyggast blir nog att spritsa, men jag tyckte det gick bra med en sked också. Upprepa på alla flätor. Pensla bullen med uppvispat ägg om du vill. Grädda sedan i ugnen i cirka 10-12 minuter. Låt flätorna svalna.

Du kan frysa in flätorna som de är efter gräddning. När du ska servera dem blandar du en florsockerglasyr på florsocker och vatten. Stryk ut på själva bullen, runt om vaniljkrämen. Det är säkert snyggt att spritsa här också. Strö över kokos innan glasyren har stelnat. Ät och njut!

Sommardagboken 2021 (10)

Har ingen koll på veckodagar, vet knappt vad klockan är och går mest på känsla av vad jag vill göra. Den här sommaren är jag piggare än på länge och vädret är också bättre än på många somrar. Då hör jag förstås till skaran som uppskattar lite regn, eller dagar utan värmebölja, så kanske är det därför jag tycker om det.

Vad händer då? Igår gick vi upp på ett fjäll. Det var en lagom tur, tog typ en timme att komma upp på toppen. Vi parkerade på E12:an och följde skylten mot Jofjället. Stigen var bred och fin, men rätt så brant. Hehe. Där uppe hade man rätt bra utsikt över Hemavan åt ena hållet och .. fina vatten åt andra hållet. Vi åt lunch också innan vi gick ner igen. Vi hade tur med vädret också. När vi passerade Hemavan på vägen ner regnade det, men det slutade innan vi parkerade bilen och sedan var det tunga moln men ändå uppehåll under tiden vi var där.

Häromdagen lekte jag en hel del med systersonen också. Så kul det är när han blivit lite större och tycker att det är kul med lite leksaker och sjunga sånger och så där! Det är kul att få följa ett barn på så pass nära håll, så att säga.

Och idag kom värmen tillbaka. Lite skönt och lite jobbigt, hehe. Så fort man vänjer sig vid att kunna röra sig fritt. Men mest skönt att kunna äta middag utomhus och så. Det vänder redan på torsdag så det blir att njuta av de dagar som är nu.

Hoppas att din sommar är fin!

Normala människor – Sally Rooney

Det tar en och en halv sida innan jag är fast. Trots några inledande vaga beskrivningar är det något med huvudkaraktärerna Connell och Marianne som fångar mig nästan genast. Jag fyller själv i information i mellanrummen och älskar dem från första stund.

De båda är lika gamla och går sista året på gymnasiet på västra Irland. Connell är sportkillen med många kompisar, Marianne är utstött och ensam. Han lever med sin mamma, som fick honom väldigt ung och jobbar som städerska. Hon har växt upp i en av stadens rikaste familjer. De börjar prata när Connell hämtar sin mamma, som städar hemma hos Marianne, och ur det utvecklas en relation som följer med dem till universitetet och genom livet.

Språket. Språket är så avskalat men ändå rikt. Jag älskar det. Karaktärerna är byggda med så mycket innehåll och jag älskar dem båda två. På baksidan av min pocket citerades en recensent som läste om hela boken när den var slut och jag hade samma känsla när jag var klar. Den är dessutom lättläst, jag sträckläste ut den snabbt och önskade sedan att läsupplevelsen var kvar. Den här kvalar in på topplistan över mina favoritböcker.

Vi kan inte slösa med minnen

För tio år sedan vaknade jag upp i den lilla sovstugan som står på fjällstugans tomt. Jag tassade över gräsmattan in i huset och gjorde mina föräldrar sällskap framför morgonnyheterna. Det var lördag, så nyhetssändningen var extrainsatt på grund av ett fruktansvärt dåd på den lilla ön Utöya i södra Norge. Jag försökte ta in vad som hände, och vad som hade hänt. Jag hade så svårt att förstå att det som hände kunde hända i Norge. Lilla Norge, som ligger så nära både geografiskt och i hjärtat. Vi hörde så klart om dådet redan kvällen innan, men det var nu på morgonen som man började kunna överblicka och börja förstå vad det var.

I går såg vi Carina Bergfeldts program Utöya – aldrig glömma, aldrig tiga. 59 minuter då jag tittade på skärmen lika tyst och förhäxad som för tio år sedan. Fick se lokalerna där så många familjer förtvivlat väntade och hoppades att deras saknade barn skulle hittas och dyka upp. Fick möta överlevare, med en sådan livsglädje, trots att de hade så svåra skador. Fick se bilder på de 77 som miste livet. Det var så starkt.

Det finns vissa stora händelser i världen som man alltid kommer komma ihåg, och man kommer alltid veta var man var och vad man gjorde när de skedde. För mig är inte minnet från när jag fick höra om det fruktansvärda dådet på Utöya så starkt, men morgonen efter sitter för alltid etsad i mig. Hur berättelsen om vad som hade hänt började klarna för alla och berättades i tv-rutan. Vi måste fortsätta berätta om det här, för vilket slöseri det vore om det bara glömdes bort.