Vi går på gymnasiet. En tid i livet då många hittar sin första, eller andra, kärlek. Var jag än går på skolan snubblar jag över kärlekspar som sitter och är gulliga mot varandra. Jag är singel och vill kräkas. Kanske mest av avundsjuka.

Det blir den fjortonde februari. De som har någon att fira kärleken med gör upp stora planer och kvittrar om hur romantiskt det ska bli. Mitt tonåriga jag blir tystare än vanligt och känner sig än mer oälskad än innan. Jag längtar också efter någon att fira alla hjärtans dag med. Istället är jag hemma ensam och väntar på att klockan ska slå midnatt, att det ska bli den femtonde.

Någon gång under dygnets sista timmar lovar jag mig själv att aldrig fira alla hjärtans dag. Jag lovar mig själv att minnas hur hemskt det var att vara singel på den dagen. Jag lovar mig själv att minnas fosterställningen och känslan av att vara oälskad.

Drygt tio år senare har jag fortfarande inte firat den här dagen. Trots att det nu är tionde gången jag har någon att fira med. Såren från tonåren har så klart läkt och ibland känner jag ändå lust att hitta på något romantiskt den fjortonde februari. Sen minns jag mig själv som ensam singel. Då blir det ganska lätt att visa att man inte behöver fira alla hjärtans dag. Någonstans där ute kanske någon blir hjälpt av att se att inte alla tar de här dagen på blodigt allvar. Då är det värt att stå över.