28 mars 2012

För sju år sedan hade jag min bästa termin på lärarutbildningen. Jag läste språkdidaktik och i det ingick VFU under tio veckor. Hade världens bästa handledare och hamnade på en riktigt bra skola. Det var första gången jag var på en arbetsplats där folk trivdes på jobbet och jag inte bara räknade ner timmarna tills jag skulle få gå hem. Det var fantastiskt!

Sen läser jag in att studierna ändå var krävande och otydliga. Jag stressade som vanligt upp mig över minsta lilla grej. Prestationsprinsessan i mig. Min största utmaning i vardagen just nu, när jag också studerar, är att inte leva mig in i varje liten uppgift och låta livet hänga på om jag klarar den eller inte. Som nu, när jag inte fick superbra feedback på förra veckans uppgift, så är det svårt att bara släppa det. Lättare än 2012, då hade jag nog dragit täcket över huvudet och inte klivit upp mer idag. Där är jag inte riktigt just nu. Så skönt ändå.

För sju år sedan hade vi nyss påbörjat processen att flytta ifrån Östersund. Jag förstod det inte då, men F hade fått jobb i Umeå och det blev till slut för jobbigt att bo så långt ifrån varandra på veckorna. Det betyder också att det är sju år sedan vi började veckopendla. Sen dess har vi inte bott ihop hela veckor alltså. Och inte verkar det som om vi kan börja göra det inom överskådlig framtid heller. Det blir en typ av livsstil det också. Det funkar, men jag skulle föredra att dela vardagen.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.