Game of Thrones – säsong 3 och 4

I ett försök att hänga med i allmänbildningen och populärkulturen ser jag nu hela serien Game of Thrones. Jag har tidigare skrivit om säsong ett och säsong två. Idag kommer ett inlägg med både säsong tre och fyra.

Långa transportsträckor

Något som jag kände av under båda dessa säsonger är att det är ganska långa transportsträckor. Både rent konkret i handlingen (hur jävla stort är det där riket egentligen?) men också berättartekniskt. Jag har kastats mellan intresse och längtan efter nästa avsnitt och långa snarkepisoder då jag har fått kolla instagram för att hålla mig vaken. Det har så klart hänt en del under dessa säsonger men jag har fortfarande svårt att förstå hypen.

Hämnd

I tredje säsongen är hämnd ett genomgående tema. Trist, tycker jag. Det är klart att det blir tråkig tv om alla bara är sams hela tiden, men det känns så förlegat att man ska drivas av hämndlystnad, att man ska hämnas sin bror eller far eller vad man nu ska hämnas för något. Det hade varit intressant om något annat drev personerna. Typ viljan att ha en kung som inte är sadist.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Feministisk tanke

I tredje säsongen börjar seriens kvinnor få ta mer plats vilket föder ett hopp om att de kanske reser sig och tar över allt. Tyckte dock att det hoppet grusades längre fram, men jag hade den ett tag i alla fall. Framförallt dök det upp en familj med kvinnor som intrigerade för att komma till makten. Uppfriskande mellan alla dessa män som bara sticker svärd i varandra. Mer politik och mindre slagsmål.

Långtråkigt

Hela säsong fyra kändes som en låååång transportsträcka. Så tråkigt har jag aldrig haft. Det enda som kändes intressant och skapade engagemang var ödet för Tyrion Lannister. Se där, jag har lärt mig ett namn! Inte ens en av mina favoritkaraktärer, drakarnas moder, gör något spännande. Faktiskt vet jag inte om det hon har gjort någonsin har känts spännande, det är mer hennes sätt att vara som känns spännande.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Barnen som inte är barn

Det finns också något tragiskt över alla dessa barn som inte får eller vill vara barn. Jag tänker på Joffrey, som får bli kung alldeles för tidigt. Helt plötsligt tvingas han ta beslut som han inte är mogen att ta (sen lär han aldrig bli mogen att ta riktiga beslut, men det är en annan sak). Sansa Stark som först lovas bort till den hemska Joffrey och sedan tvingas gifta sig mot sin vilja. Hon har liksom nyss fått mens när hon gifter sig. Arya, ännu yngre än sin syster, som lär sig döda. Pojken i Castle Black som tvingas uppleva ett krig och är så rädd. Är det för att vi ska påminnas om alla de barn som lever i krig idag, eller finns det någon skev syn på barns förmåga?

Sammanfattningsvis

Jag har hört från en säker källa att det blir bättre efter säsong fyra, och det ser jag fram emot. Jag hoppas slippa alla dessa transportsträckor, och jag hoppas på att berättelsen inte blir alltför naturvidrig.

3 reaktioner på ”Game of Thrones – säsong 3 och 4

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.