Sommar i det lilla bageriet på strandpromenaden – Jenny Colgan

Det är sommar och vad passar då bättre än att läsa lite feel good? Jag har läst Sommar i det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan, som är en fortsättning på Det lilla bageriet på strandpromenaden. Jag har läst den också, men har inte skrivit om den på bloggen. Fortsättningen utspelar sig, som titeln antyder, under sommarsäsongen. Huvudpersonen Polly driver två bagerier på den lilla ön Mount Polbearne utanför Cornwalls kust. Hon bor i en dragig gammal fyr tillsammans med sin kärlek Huckle. Han är inflyttad amerikan som lämnat företagsvärlden för att hålla på med honung.

Han hade äntligen tänt alla de hundra obligatoriska värmeljusen från Ikea som de hade köpt med sig när de skaffat en del basinredning. Runt dem hade han, i brist på blomsteraffär i Mount Polbearne, arrangerat kvistar av doftande ljung från sanddynerna. […] och köpt den näst billigaste Proseccon hos Muriel. Han hade inte riktigt råd med en ishink, men han hade hällt ut alla isbitar de hade i tvättstället och fyllt det med kallt vatten, vilket fick duga.

Jenny Colgan, s. 234

I början av romanen går ägaren av de båda bagerierna hastigt bort, och en släkting dyker up för att ta över driften av verksamheten. Det blir minst sagt en utmaning för Polly att gå från att baka kvalitetsbröd med kärlek till att sälja fabriksbakat, inplastat bröd.

Boken innehåller en hel del karaktärer. Flora och Jayden är båda anställda i bageriet. Den förstnämnda är trumpen och den sistnämnda charmar alla kunder. Pollys bästa väninna Karensa är gift med Huckles stenrika och skräniga vän Reuben. Selina, änkan till en fiskare som drunknat i en storm ett år tidigare, dyker upp och blir Pollys vän. Alla karaktärer tecknas väldigt tydligt. I boken finns också lunnefågeln Neil, som Polly adopterat när den var en unge.

Hon var orolig för att hans naturliga utveckling skulle hämmas av att han blev så beroende av dem – han kunde inte fånga fisk om så hans liv hängde på det, han kunde knappt flyga och han hade en tydlig kulmage, till och med för att vara lunnefågel.

Jenny Colgan, s. 94-95.

Jenny Colgan skriver på ett humoristiskt sätt men räds inte för att också beskriva mörka stunder. Precis som min favoritförfattare Marian Keyes lyckas hon bryta av der mörka med humor på ett balanserat sätt. Jag rekommenderar den här boken för den som vill ha något lättsmält som ändå har något djup.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.