När jag började bläddra i mitt bokarkiv här på bloggen insåg jag att jag nästan aldrig har skrivit om feel good-böcker, och att det var väldigt länge sedan sist. Det får det bli ändring på. Feel good är ändå en stor del av sådant jag läser. Idag tipsar jag om boken Sommar på den lilla ön i havet av Jenny Colgan.

Flora är 26 år och jobbar på en advokatbyrå i London. En dag får hon i uppdrag att åka tillbaka till den lilla ön långt norr om skotska fastlandet som hon kommer ifrån, för att blidka öborna på uppdrag av en klient. Hon flydde ön hals över huvud efter sin mammas begravning några år tidigare och tänkte aldrig vända tillbaka. Väl på ön inträffar en serie händelser som får hennes inställning till ön att förändras.

Språket är lättillgängligt men mer litterärt än i andra böcker av den här typen. Jag tycker att det skiljer den från andra böcker i genren, även om litterärt inte alltid är önskvärt. Historien innehåller flera parallellhandlingar och det är faktiskt inte alltför lätt att räkna ut i början hur boken ska sluta. I alla fall blev jag lite lurad av olika omständigheter. Det är bra, det ska inte vara förutsägbart bara för att det är feel good!

Den här boken talar också till mig personligen på ett sätt som jag inte var beredd på. Inte på ett dåligt sätt. Jag fascineras av hur ”livet i norr” är detsamma oavsett vilket land man bor i. Som norrlänning i liten ort relaterar jag lätt till både öborna, platsen, midnattssolen och bilden av hur livet är långt ovanför landets centrum.

Jag rekommenderar boken för alla som gillar trevliga böcker som ändå har en komplicerad handling. Jag ser också att det finns en fortsättning på boken. Den ska jag läsa så småningom!

Den röda adressboken har sålts till ett stort antal länder världen över och jag är inte förvånad. Det är en gripande livsberättelse som spänner sig över ett stort antal år, flera generationer och ett antal länder. I min bok har jag vikt flera sidor för att hitta tillbaka till fina citat.

”Jag önskar dig tillräckligt” viskade hon i mitt öra. ”Tillräckligt med sol för att lysa upp dina dagar, tillräckligt med regn för att du ska uppskatta solen, tillräckligt med glädje för att stärka din själ, tillräckligt med smärta för att kunna uppskatta livets små glädjeämnen, och tillräckligt med möten för att du då och då ska klara av att ta farväl”

ur Den röda adressboken, s. 37

Boken börjar med Doris, 96 år gammal i Stockholm, som börjar bläddra i sin adressbok. Den har hon använt ända sedan hon fick den som barn. Hon börjar skriva ner allt om de personer som står där, och tänker att hennes enda levande släkting, Jenny i USA, ska få läsa när Doris har gått bort.

Boken handlar om hur man klarar sig i en grym värld, hur svårt det är att bli gammal och om att aldrig glömma den stora kärleken. Jag grät flera gånger medan jag läste. Kanske framförallt i början när jag insåg hur eländigt och ensamt Doris levde. Ensam i sin stora lägenhet. Senare längre fram både åt Doris olika upplevelser men också Jennys, som vävs in fint på slutet.

Han frågade aldrig något om mig. Jag tror inte ens att han visste vilket land jag kom ifrån. Det som fanns inuti mitt huvud intresserad honom inte. Kanske är det något av det mest nedbrytande man kan utsätta en människa för, att inte bry sig om hennes intellekt.

ur Den röda adressboken, s. 54

Boken är inte bara gråt och elände. Det är mycket hopp, vackra miljöbeskrivningar och en spännande historia. En bra blandning mellan de båda. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa den, för Doris livsöde måste upplevas.

För ett tag sedan erbjöd Linda-Marie Nilsson sina följare på instagram att köpa hennes bok signerad och få den hemskickad. Jag nappade på en gång. Jag har länge tänkt att jag borde köpa hennes bok för att stötta hennes arbete för att alla kroppar ska accepteras så som de är. En vecka senare hade jag boken i brevlådan och nu har jag läst ut den. Här kommer några tankar om boken – som alla borde köpa!

Det skedde inte över en natt, men jag vet att någon gång inträffade ett tydligt skifte då folk inte längre tyckte att det var bra att jag var lite större än de jämnåriga barnen.

Linda-Marie Nilsson, Så lärde jag mig att älska min kropp, s. 14.

Jag grät mig igenom de första två kapitlen av den här boken. De handlar om det här att växa upp och att inse att omgivningen tycker att det är något fel på ens kropp samt att gråta i provrum. Åh vad jag kände igen mig i detta. Att gå från att vara ”stor och lång” till att vara stor och fel. Igenkänningen fick tårarna att rulla nerför kinderna. Det är så viktigt att någon påtalar de här sakerna. Att någon berättar hur det var. Tack och lov har jag aldrig blivit utfryst och mobbad för hur jag ser ut, men jag har dragit mig undan och känt mig mindre värd än andra. Jag har tackat nej till så mycket roligt på grund av min kropp och hur jag inte vill att andra ska se den.

Som det är idag har jag som tjock inte samma rättigheter som smala personer. Jag blir inte bemött på samma sätt som smala. Jag kan inte köpa kläder i butiker som smala kan. Jag får ständigt hör att jag borde ändra mitt utseende för att jag inte duger.

Linda-Marie Nilsson, Så lärde jag mig att älska min kropp, s. 142.

Ju mer man tänker på det, desto mer konstigt blir det. Varför finns det särskilda avdelningar i affären, som har större storlekar och helt andra plagg än de som hänger i resten av butiken? Det finns så många klädaffärer som jag aldrig går in i eftersom de inte har storlekar större än L, och för att deras L motsvarar en S i andra butiker. Mår vi bra av det här? Jag vet inte hur många gånger jag varit inne på en specifik stor kedja och ibland kunnat ha en viss storlek och ibland har samma storlek motsvarat flera storlekar mindre. Vad gör det med vår självbild?

Jag lyssnade på ett intressant samtal i Vetandets värld i P1 för ett tag sedan. Det handlade om övervikt och fetma. Forskaren som intervjuades sa inte att fetma var ofarligt, så klart, men han sa också att det är bättre att fokusera på att försöka leva hälsosamt än att försöka bli smal. Att dåliga matvanor, för lite motion och stress är ännu farligare för kroppen. Vårt samhälle har en väldigt snäv syn på hälsa, där smal=hälsosam, men det behöver faktiskt inte stämma.

Den här boken borde alla ha. Den som kämpar med att tycka om sin kropp borde läsa den därför. Boken innehåller så mycket pepp och råd för att lära sig älska sig själv. Den som aldrig har varit tjock borde läsa den för att se vad tjocka lever igenom. Alla borde stötta Linda-Marie i hennes arbete för hon gör skillnad för så många människor. Själv har jag, på egen hand, landat i ungefär samma slutsatser som Linda-Marie. Det är inte lätt, men vi får aldrig glömma att alla människor har lika stor rätt att finnas!

I sommar har jag sju böcker som väntar på att bli lästa. Två av dem är kvar sedan förra sommaren, en fick jag i julklapp och fyra har jag köpt inför den här sommaren. Vi får se hur många av dem jag hinner med. Vi kan i alla fall titta på vilka böcker det är!

Den röda adressboken (Sofia Lundberg) köpte jag alltså förra sommaren. Så här säger baksidestexten: ”Doris har haft samma adressbok sedan 1928. I den finns alla de människor som hon har mött genom livet. Nu lever hon ensam i en lägenhet på Bastugatan i Stockholm. De flesta av namnen i adressboken är överstrukna, döda, och de enda avbrotten i Doris ensamhet är hemhjälpens besök och samtalen med systerdottern Jenny på andra sidan Atlanten.
En dag börjar Doris skriva om vännerna i adressboken. Så att Jenny, som blir den enda att minnas Doris, också får ärva hennes berättelser.” Jag har dragit mig lite för att läsa den eftersom jag tror att den kommer vara rörande och jag därför kommer tycka att den är jobbig.

Bara ett barn (Malin Persson Giolito) är också kvar sen förra sommaren. Jag köpte den eftersom jag tyckte så mycket om Störst av allt och nu är jag rädd att jag ska bli besviken. Det här är den första boken om Sophia Weber, och jag har tidigare läst den andra eller tredje, (Bortom varje rimligt tvivel) som var okej men inte i närheten av Störst av allt.

A Street Cat Named Bob (James Bowen) fick jag i julklapp. Det ska vara en rörande historia om en man som tar hand om en gatukatt. Tror absolut att den är jättebra. Gillar att den är på engelska också. Jag behöver hålla språket lite fräscht så man inte tappar kunskaperna.

Så har vi då de fyra som jag har köpt i år. Bara du (Ninni Schulman) för att jag älskar författaren även om jag har förstått att det här kommer vara något helt annat än hennes deckare. Livet kan börja (Sheila O’Flanagan) hoppas jag kommer vara en lättsmält feelgood-bok. Den här författaren har tidigare levererat sådant. Syndabocken (Sofie Sarenbrant) har jag höga förväntningar på eftersom författaren är så sinnessjukt bra. Jag for ner till bror (Karin Smirnoff) har jag köpt enbart för att en kollega rekommenderade den. Jag vet knappt vad den handlar om, så vi får se vad jag tycker om den.

Vad ska du läsa i sommar?

---

Vill du läsa fler inlägg om böcker?

Sommarläsningen 2018
9 boktips för sommaren
Bästa böckerna föregående år