Jag läser ju en del böcker. Inte i närheten av vad en del läser, så klart, men brukar landa mellan femton och tjugo på ett år. Det betyder att jag oftast har några böcker på gång, som ska läsas härnäst. Just nu är det tre stycken, nämligen dessa.

Sluta aldrig gå

I den här boken av Christina Rickardsson beskrivs författarens liv. Från gatan i Sao Paolo hamnar hon så småningom i Vindeln, i Västerbottens län. Det låter som en fantastisk berättelse, och det hjälper så klart till att den baseras på verkliga händelser. Jag är förberedd på att den kommer vara bitvis jobbig, men hoppas på ett lyckligt slut.

Utvandrarna

Jag har länge tänkt att jag borde läsa Vilhelm Mobergs klassiker och nu ligger den första delen i ett paket på väg hem till min brevlåda, för att sedan hamna på mitt sängbord. Att det har dröjt så länge beror delvis på att jag ofta har svårt att läsa om elände, som jag ändå tror att det kommer vara i de här böckerna. Jag behöver vara i en viss sinnesstämning för att det ska funka, helt enkelt.

The Hate U Give

Med tanke på att jag har svårt för elände och tunga berättelser eftersom de får mig att må så dåligt är det märkligt att jag har en tredje sådan bok på vänt. The Hate U Give av Angie Thomas handlar om rasismen i USA, och utgår från en huvudperson från en fattig förort som är elev på en fin privatskola och blir fast mellan de två världarna.

Vad väntar du på att läsa?

Det tar en och en halv sida innan jag är fast. Trots några inledande vaga beskrivningar är det något med huvudkaraktärerna Connell och Marianne som fångar mig nästan genast. Jag fyller själv i information i mellanrummen och älskar dem från första stund.

De båda är lika gamla och går sista året på gymnasiet på västra Irland. Connell är sportkillen med många kompisar, Marianne är utstött och ensam. Han lever med sin mamma, som fick honom väldigt ung och jobbar som städerska. Hon har växt upp i en av stadens rikaste familjer. De börjar prata när Connell hämtar sin mamma, som städar hemma hos Marianne, och ur det utvecklas en relation som följer med dem till universitetet och genom livet.

Språket. Språket är så avskalat men ändå rikt. Jag älskar det. Karaktärerna är byggda med så mycket innehåll och jag älskar dem båda två. På baksidan av min pocket citerades en recensent som läste om hela boken när den var slut och jag hade samma känsla när jag var klar. Den är dessutom lättläst, jag sträckläste ut den snabbt och önskade sedan att läsupplevelsen var kvar. Den här kvalar in på topplistan över mina favoritböcker.

Jag brukar mestadels köpa böcker på bokrean, vilket betyder att jag köper böcker som är minst ett år gamla. I år kund jag dock inte hålla mig utan köpte Sofie Sarenbrants senaste innan den ens hade släppts, så jag fick vänta in att paketet ens skulle skickas, haha. Nå ja, jag blev inte besviken.

Även den här boken handlar om Emma Sköld och hennes kollegor på utredningsenheten i Stockholm. Om du har läst den föregående boken, Mytomanen, vet du att den slutade på ett spännande sätt och det var faktiskt anledningen till att jag var tvungen att köpa fortsättningen på en gång. Jag ville veta hur det det skulle fortsätta

I den här boken försöker Emma Sköld lösa ett försvinnande som håller henne sömnlös. Samtidigt händer mystiska saker kring ett gammalt mentalsjukhus som hamnar på hennes arbetsgrupp att lösa. Privatlivet med relationen till systern Josefine, småbarnslivet som ensamstående och relationen med sitt ena barns far tar också upp en del tid i boken. Sammanlagt finns det alltså många trådar att hålla reda på, och det leder till ytterligare en bladvändare från Sofie Sarenbrant.

För det är ju det hon är så bra på. Att skriva korta kapitel, varva de olika handlingarna och avsluta nästan varje kapitel med en cliffhanger. Trots att jag vet att det är det hon gör så kan jag ändå inte sätta mig över det, utan jag måste läsa nästa kapitel, och nästa och nästa, tills jag upptäcker att det har gått en hel dag och halva boken har förflutit. Den är lätt att komma in i, vilket också gör att man fastnar snabbt.

Jag har svårt att säga något negativt om Sofie Sarenbrant. Hon är en av mina favoritförfattare. Det gör kanske också att mina recensioner av hennes böcker blir mer som hyllningar, men då får det nog vara så, faktiskt. Sarenbrant har vunnit en massa priser, bland annat årets deckarförfattare, och hon är värd varenda en.

Andra böcker av Sarenbrant här på bloggen:

Vila i Frid – Sofie Sarenbrant
Skamvrån – Sofie Sarenbrant
Syndabocken – Sofie Sarenbrant

Förra året köpte jag boken Testamente av Nina Wähä på bokrean. Då hade jag läst en del positivt om den här och där, och den har ju blivit hyllad samt nominerad till Augustpriset, så jag tänkte att den borde vara bra. Samtidigt köpte jag några andra hyllade böcker och blev riktigt besviken på i alla fall en av dem så jag kom aldrig riktigt till skott med att läsa just Testamente. I vår tog jag med boken till stugan och tänkte att jag bara fick läsa den när jag var där, och det gjorde att jag började läsa. Och inte ångrade jag mig.

Boken är så fantastiskt välskriven och berättas på ett intressant sätt. Den handlar om familjen Toimi från finska Tornedalen. En riktigt stor syskonskara på kanske tolv-tretton stycken berättar var och en sin berättelse om att växa upp i familjen. Även föräldrarna, framförallt mamma Siri, berättar om sitt liv. Boken är både gripande och stundvis en riktig blandvändare. Jag förstår att den har blivit så hyllad.

Jag gillar språket i boken. Det flyter så lätt, trasslar inte in sig i fina formuleringar och är ibland riktigt modernt, trots att berättelsen utspelar sig för trettio år sedan. Stundtals är språket nästan fyndigt. Det är som att Nina Wähä använder berättelsen för att tala till mig, som om hon skriver till en kompis, samtidigt som det är så genomtänkt som det ska vara i en roman.

Jag tror att boken kan passa de flesta. För mig är det trist att de norra, lite otillgängliga, delarna av landet och världen alltid ska presenteras och gestaltas på ett visst sätt som inte stämmer med min bild av att bo i Norrland, men förutom det är det här en väldigt bra bok och en intressant historia. Mitt enda minus är att den faller lite platt på slutet. Jag kan ju inte avslöja varför, men jag släppte den ganska snabbt när jag läst sista sidan.

Boken får ändå 4,5 stjärna av 5 möjliga, och det trots att den inte riktigt hör till de böcker jag brukar läsa.

I början av sportlovet brukar jag alltid sammanställa vilka böcker Jag läst senaste året. I år känner jag mig besviken när jag ser listan. Jag vet inte vad som hände under detta år med läsning. Luften gick ur mig lite i höstas, och jag tror inte jag har läst ut en bok sedan dess.

Nio böcker har blivit lästa det senaste året. Med tanke på att jag brukar läsa runt 20 böcker får man väl säga att det är ganska dåligt, haha. Men de sju böcker jag har läst var väldigt bra. Sämst var Jan Guillous bok, men den gick så klart att läsa.

Burton, Jessie (2017) Musan
Guillou, Jan (2014) Att inte vilja se
Holst, Christoffer (2015) Mitt hjärta går på
Läckberg, Camilla (2019) En bur av guld
Roberts, Nora (2017) Kidnapparen
Sarenbrant, Sofie (2013) Andra andningen
Sarenbrant, Sofie (2019) Skamvrån
Sarenbrant, Sofie (2012) Vila i frid
Taddeo, Lisa (2019) Tre kvinnor

Nu tittar vi framåt. Jag köpte ett gäng böcker på bokrean, och tänker läsa lite annat också. Hoppas på ett bättre läsresultat nästa år.

Böckerna jag läst och skrivit om:

Mitt hjärta går på – Christoffer Holst
Vila i frid – Sofie Sarenbrant
Musan – Jessie Burton
Tre kvinnor – Lisa Taddeo
Skamvrån – Sofie Sarenbrant

Hej i torsdagen. Idag tänkte jag att jag skulle bjuda på några böcker att läsa. Kanske passar det extra bra att ta sig tiden under den mörka årstiden, och nu när vi inte ska träffa så mycket människor? Här är fem böcker i några olika genrer som jag har tyckt mycket om! Klicka på länkarna för att läsa vad jag skrivit om dem tidigare.

Skamvrån

Skamvrån av Sofie Sarenbrant är en del av serien om polisen Emma Sköld. I just den här boken får Emma i uppdrag att hjälpa till i en utredning i Dalarna och börjar snart nysta upp en otäck historia. Som vanligt blandas mordgåtan med hennes eget privatliv och systern är med på ett hörn. Jag gillar Sarnebrants sätt att berätta en historia. Hon använder sig av korta kapitel med tydliga cliffhangers och hon gör det bra.

Mitt hjärta går på

Det här är en fin kärlekshistoria med så mycket mörker, humor och så mycket värme. Två unga killar i Stockholmsområdet som träffas och blir så viktiga för varandra på olika vis. Boken är skriven av Christoffer Holst och när jag googlade lite såg jag att han beskriver sitt sätt att skriva som filmiskt. Och ja, jag håller nog med. Som en långfilm i bokformat.

Musan

Jessie Burton var en ny bekantskap för mig, men det här är nog en av de bättre böckerna jag har läst. Här vävs 1930-talets Spanien ihop med 1960-talets London på ett vackert sätt. Det finns så många paralleller att dra mellan de båda berättelserna och jag tyckte att jag lärde mig så mycket nytt om hur det var att leva i dessa olika tider. Rekommenderas!

Tre kvinnor

Det här reportaget som blev så omskrivet är värt att läsa! Det handlar om tre olika kvinnor i olika åldrar och livssituationer och deras lust. Jag gillade både berättelserna och språket, samt parallellerna mellan dessa tre väldigt olika kvinnor. Den här var också så bra!

Den röda adressboken

Det går inte att inte rekommendera den röda adressboken. Boken där den gamla kvinnan slår upp sin adressbok och börjar skriva om de personer som finns där, vilket till slut blir en lång livsberättelse. Vacker och sorglig och alldeles häpnadsväckande.

Vila i frid är den första boken i Sofie Sarenbrants serie. Jag har börjat serien med bok nummer tre och läst alla böcker efter, men nu kände jag att det var dags att läsa den allra första delen.

Formen är lik de senare böckerna, med korta kapitel som ofta avslutas med en cliffhanger. Jag tycker nog att Sarenbrant är vassare på det i sina senare böcker, men det är kul att se en utveckling. Med det sagt är boken minst sagt spännande och efter att ha passerat mitten har jag svårt att lägga den ifrån mig.

Det sker flera märkliga dödsfall på spahotellet Yasuragi. Offren verkar inte ha någon koppling mellan varandra och flera av dödsfallen verkar vara olyckor. I boken får vi följa Emma Sköld, så klart, men också hennes syster Josefin, den förtvivlade hotellchefen och VD:n. Allt vävs ihop och i slutet blir jag uppriktigt överraskad.

Boken håller hög kvalitet och rekommenderas till alla som gillar att sträckläsa deckare. Efter att ha läst denna kan man fortsätta med Sarenbrants senare böcker och se fram emot böcker som blir bättre och bättre.

Musan av Jessie Burton är en roman som handlar om kvinnor och deras plats i samhället. Den utspelar sig både i London på 1960-talet och i Spanien under 1930-talet. De båda historierna vävs skickligt samman och lämnar mig inte oberörd.

Odelle har lämnat sitt liv i Trinidad för att skapa sig ett liv i London. Det är inte lätt att vara svart kvinna i staden under 1960-talet, och hon blir riktigt glad när hon erbjuds ett jobb som sekreterare för Marjorie Quick, som jobbar på ett galleri. Hon utvecklar en vänskap med Marjorie men upplever ändå att hon döljer något för henne. En dag dyker en tavla upp på galleriet, och den är också ett mysterium som de försöker lösa på hennes jobb.

Olive Schloss flyttar med sina föräldrar till Spanien 1936. Hennes pappa är konsthandlare som reser bort och glömmer av Olive och hennes mamma. Olive har precis börjat försöka följa sina egna drömmar när de kommit till Spanien, och kämpar med de föreställningar som hindrar henne från att nå drömmarna bara för att hon är kvinna. I huset finns hembiträdet Teresa, en flicka från byn, och med jämna mellanrum dyker Teresas bror Isaac upp. Båda syskonen fattar beslut som får stora konsekvenser för Olive, och för dem själva..

Båda berättelserna är starka var för sig, men de vävs också ihop på ett magiskt sätt utan att det går att föreställa sig exakt hur allt hänger ihop förrän precis i slutet. Här finns allt. Kärlek, drama och samhällsskildringar. Jag rekommenderar den till alla!

I sommar har jag läst boken En bur av guld som är skriven av Camilla Läckberg. Samtidigt som jag började läsa boken fick jag senaste numret av Skriva i min brevlåda, där just Camilla Läckberg intervjuades. Jag läste där att hon ofta får dåliga recensioner i Sverige men att hennes böcker hyllas utomlands. Journalisten ställde sig frågan vad utländska kritiker såg som de svenska kritikerna missar. Du kan läsa hela porträttet här.

Jag har tidigare läst flera delar ur hennes Fjällbacka-serie. Deckarna som utspelar sig i hennes hemtrakter. De sex första har jag plöjt igenom, och av dessa gillade jag Tyskungen. De andra hade så klart bra stråk i sig också, annars skulle jag ju inte ha fortsatt att läsa, men jag störde mig mycket på dialogerna som inte kändes verklighetstrogna. Jag fick därför lite av en klump i magen när jag läste reportaget i Skriva. Är det så att det är något annat agg som ligger bakom när jag inte gillar Camilla Läckbergs deckare?

Så tog jag upp En bur av guld och blev faktiskt imponerad inledningsvis. Tempot var ett helt annat, miljön i fina Östermalm helt olik Fjällbackaböckerna och tonen annorlunda. Tänkte att jag nog måste beskriva hur otroligt mycket hon har utvecklats i sitt författarskap. Boken handlar om Faye som lever som lyxhustru till den oerhört framgångsrika Jack. Hon sköter barn och hem när inte barnflickor och hemhjälp gör det, medan han jobbar i det företag som han byggt från grunden med hjälp av henne. En dag rasar allt för henne. Hon förlorar sin familj och sitt hem och bestämmer sig för att skapa ett eget imperium för att kunna hämnas på sin man.

Jag gillar att boken tar upp kvinnoförtyck, kvinnohat och systerskap. Det är viktigt att belysa dessa frågor och från olika perspektiv tycker jag. Jag gillar också drivet i historien och hur mycket löser sig. Tyvärr får jag ändå säga att dialogerna som klingar falskt i mitt huvud fortfarande finns kvar. Det finns en hel del enkla lösningar som helt ärligt ter sig väldigt overkliga, och Faye känns inte trovärdig rent åldersmässigt. Hon ska föreställa 30-35, vilket är i min ålder, men känns tio år äldre. Bokens sista sidor överraskar mig inte det minsta eftersom jag lyckades lösa de mysterier boken bjöd på på egen hand.

Och där landar jag i någon märklig obeslutsamhet. Det är inte en dålig bok. Jag skulle ge den 3/5 stjärnor och till och med rekommendera den till vissa personer. Tyvärr haltar fortfarande vissa delar både i historien och i det skrivna ordet, vilket stör mig mer än jag vill erkänna. Det här kanske går hem utomlands, men jag vet inte om det är jag som missar något eller om det helt enkelt inte blir bättre än så här.

Jag har läst mitt längsta reportage någonsin. Tror jag. Boken Tre Kvinnor som jag tipsar om nu är nämligen inte en roman utan ett reportage där författaren har följt tre kvinnor under åtta år och nu skrivit en bok om dem. Boken blev snabbt en bästsäljare i både USA och Storbritannien, och det har skrivits mycket om den även i Sverige.

Lisa Taddeo skriver om Maggie som efter fem år anmäler sin lärare för sexuellt utnyttjande av minderårig. Hon berättar om Lina som är i 30-årsåldern med småbarn och lever med en man som vägrar fysisk kontakt. Han vill inte ens kyssa henne och hon längtar efter något mer så hon inleder en relation med sin pojkvän från High School. Den tredje kvinnan är Sloane. Kvinnan som äger en restaurang och som ibland ligger med andra män för att hennes man vill att hon ska det.

Språket är fantastiskt i denna bok. Det har en rytm som passar historien och liksom driver den ännu mer framåt. Jag gillar också att Taddeo lyckas hitta likheter och mönster mellan de olika kvinnorna, trots att de är i olika åldrar och lever i olika delar av USA. Vad som driver dem, och hur man definierar vem som har kontrollen i en reltion.

Jag rekommenderar den här boken! Jag gissar att de som tilltalas mest av den är kvinnor, men det utesluter ju inte att den även passar för män.