Testamente – Nina Wähä

Förra året köpte jag boken Testamente av Nina Wähä på bokrean. Då hade jag läst en del positivt om den här och där, och den har ju blivit hyllad samt nominerad till Augustpriset, så jag tänkte att den borde vara bra. Samtidigt köpte jag några andra hyllade böcker och blev riktigt besviken på i alla fall en av dem så jag kom aldrig riktigt till skott med att läsa just Testamente. I vår tog jag med boken till stugan och tänkte att jag bara fick läsa den när jag var där, och det gjorde att jag började läsa. Och inte ångrade jag mig.

Boken är så fantastiskt välskriven och berättas på ett intressant sätt. Den handlar om familjen Toimi från finska Tornedalen. En riktigt stor syskonskara på kanske tolv-tretton stycken berättar var och en sin berättelse om att växa upp i familjen. Även föräldrarna, framförallt mamma Siri, berättar om sitt liv. Boken är både gripande och stundvis en riktig blandvändare. Jag förstår att den har blivit så hyllad.

Jag gillar språket i boken. Det flyter så lätt, trasslar inte in sig i fina formuleringar och är ibland riktigt modernt, trots att berättelsen utspelar sig för trettio år sedan. Stundtals är språket nästan fyndigt. Det är som att Nina Wähä använder berättelsen för att tala till mig, som om hon skriver till en kompis, samtidigt som det är så genomtänkt som det ska vara i en roman.

Jag tror att boken kan passa de flesta. För mig är det trist att de norra, lite otillgängliga, delarna av landet och världen alltid ska presenteras och gestaltas på ett visst sätt som inte stämmer med min bild av att bo i Norrland, men förutom det är det här en väldigt bra bok och en intressant historia. Mitt enda minus är att den faller lite platt på slutet. Jag kan ju inte avslöja varför, men jag släppte den ganska snabbt när jag läst sista sidan.

Boken får ändå 4,5 stjärna av 5 möjliga, och det trots att den inte riktigt hör till de böcker jag brukar läsa.

Lästa böcker 2020/2021

I början av sportlovet brukar jag alltid sammanställa vilka böcker Jag läst senaste året. I år känner jag mig besviken när jag ser listan. Jag vet inte vad som hände under detta år med läsning. Luften gick ur mig lite i höstas, och jag tror inte jag har läst ut en bok sedan dess.

Nio böcker har blivit lästa det senaste året. Med tanke på att jag brukar läsa runt 20 böcker får man väl säga att det är ganska dåligt, haha. Men de sju böcker jag har läst var väldigt bra. Sämst var Jan Guillous bok, men den gick så klart att läsa.

Burton, Jessie (2017) Musan
Guillou, Jan (2014) Att inte vilja se
Holst, Christoffer (2015) Mitt hjärta går på
Läckberg, Camilla (2019) En bur av guld
Roberts, Nora (2017) Kidnapparen
Sarenbrant, Sofie (2013) Andra andningen
Sarenbrant, Sofie (2019) Skamvrån
Sarenbrant, Sofie (2012) Vila i frid
Taddeo, Lisa (2019) Tre kvinnor

Nu tittar vi framåt. Jag köpte ett gäng böcker på bokrean, och tänker läsa lite annat också. Hoppas på ett bättre läsresultat nästa år.

Böckerna jag läst och skrivit om:

Mitt hjärta går på – Christoffer Holst
Vila i frid – Sofie Sarenbrant
Musan – Jessie Burton
Tre kvinnor – Lisa Taddeo
Skamvrån – Sofie Sarenbrant

Fem böcker att läsa

Hej i torsdagen. Idag tänkte jag att jag skulle bjuda på några böcker att läsa. Kanske passar det extra bra att ta sig tiden under den mörka årstiden, och nu när vi inte ska träffa så mycket människor? Här är fem böcker i några olika genrer som jag har tyckt mycket om! Klicka på länkarna för att läsa vad jag skrivit om dem tidigare.

Skamvrån

Skamvrån av Sofie Sarenbrant är en del av serien om polisen Emma Sköld. I just den här boken får Emma i uppdrag att hjälpa till i en utredning i Dalarna och börjar snart nysta upp en otäck historia. Som vanligt blandas mordgåtan med hennes eget privatliv och systern är med på ett hörn. Jag gillar Sarnebrants sätt att berätta en historia. Hon använder sig av korta kapitel med tydliga cliffhangers och hon gör det bra.

Mitt hjärta går på

Det här är en fin kärlekshistoria med så mycket mörker, humor och så mycket värme. Två unga killar i Stockholmsområdet som träffas och blir så viktiga för varandra på olika vis. Boken är skriven av Christoffer Holst och när jag googlade lite såg jag att han beskriver sitt sätt att skriva som filmiskt. Och ja, jag håller nog med. Som en långfilm i bokformat.

Musan

Jessie Burton var en ny bekantskap för mig, men det här är nog en av de bättre böckerna jag har läst. Här vävs 1930-talets Spanien ihop med 1960-talets London på ett vackert sätt. Det finns så många paralleller att dra mellan de båda berättelserna och jag tyckte att jag lärde mig så mycket nytt om hur det var att leva i dessa olika tider. Rekommenderas!

Tre kvinnor

Det här reportaget som blev så omskrivet är värt att läsa! Det handlar om tre olika kvinnor i olika åldrar och livssituationer och deras lust. Jag gillade både berättelserna och språket, samt parallellerna mellan dessa tre väldigt olika kvinnor. Den här var också så bra!

Den röda adressboken

Det går inte att inte rekommendera den röda adressboken. Boken där den gamla kvinnan slår upp sin adressbok och börjar skriva om de personer som finns där, vilket till slut blir en lång livsberättelse. Vacker och sorglig och alldeles häpnadsväckande.

Vila i frid – Sofie Sarenbrant

Vila i frid är den första boken i Sofie Sarenbrants serie. Jag har börjat serien med bok nummer tre och läst alla böcker efter, men nu kände jag att det var dags att läsa den allra första delen.

Formen är lik de senare böckerna, med korta kapitel som ofta avslutas med en cliffhanger. Jag tycker nog att Sarenbrant är vassare på det i sina senare böcker, men det är kul att se en utveckling. Med det sagt är boken minst sagt spännande och efter att ha passerat mitten har jag svårt att lägga den ifrån mig.

Det sker flera märkliga dödsfall på spahotellet Yasuragi. Offren verkar inte ha någon koppling mellan varandra och flera av dödsfallen verkar vara olyckor. I boken får vi följa Emma Sköld, så klart, men också hennes syster Josefin, den förtvivlade hotellchefen och VD:n. Allt vävs ihop och i slutet blir jag uppriktigt överraskad.

Boken håller hög kvalitet och rekommenderas till alla som gillar att sträckläsa deckare. Efter att ha läst denna kan man fortsätta med Sarenbrants senare böcker och se fram emot böcker som blir bättre och bättre.

Musan – Jessie Burton

Musan av Jessie Burton är en roman som handlar om kvinnor och deras plats i samhället. Den utspelar sig både i London på 1960-talet och i Spanien under 1930-talet. De båda historierna vävs skickligt samman och lämnar mig inte oberörd.

Odelle har lämnat sitt liv i Trinidad för att skapa sig ett liv i London. Det är inte lätt att vara svart kvinna i staden under 1960-talet, och hon blir riktigt glad när hon erbjuds ett jobb som sekreterare för Marjorie Quick, som jobbar på ett galleri. Hon utvecklar en vänskap med Marjorie men upplever ändå att hon döljer något för henne. En dag dyker en tavla upp på galleriet, och den är också ett mysterium som de försöker lösa på hennes jobb.

Olive Schloss flyttar med sina föräldrar till Spanien 1936. Hennes pappa är konsthandlare som reser bort och glömmer av Olive och hennes mamma. Olive har precis börjat försöka följa sina egna drömmar när de kommit till Spanien, och kämpar med de föreställningar som hindrar henne från att nå drömmarna bara för att hon är kvinna. I huset finns hembiträdet Teresa, en flicka från byn, och med jämna mellanrum dyker Teresas bror Isaac upp. Båda syskonen fattar beslut som får stora konsekvenser för Olive, och för dem själva..

Båda berättelserna är starka var för sig, men de vävs också ihop på ett magiskt sätt utan att det går att föreställa sig exakt hur allt hänger ihop förrän precis i slutet. Här finns allt. Kärlek, drama och samhällsskildringar. Jag rekommenderar den till alla!

En bur av guld – Camilla Läckberg

I sommar har jag läst boken En bur av guld som är skriven av Camilla Läckberg. Samtidigt som jag började läsa boken fick jag senaste numret av Skriva i min brevlåda, där just Camilla Läckberg intervjuades. Jag läste där att hon ofta får dåliga recensioner i Sverige men att hennes böcker hyllas utomlands. Journalisten ställde sig frågan vad utländska kritiker såg som de svenska kritikerna missar. Du kan läsa hela porträttet här.

Jag har tidigare läst flera delar ur hennes Fjällbacka-serie. Deckarna som utspelar sig i hennes hemtrakter. De sex första har jag plöjt igenom, och av dessa gillade jag Tyskungen. De andra hade så klart bra stråk i sig också, annars skulle jag ju inte ha fortsatt att läsa, men jag störde mig mycket på dialogerna som inte kändes verklighetstrogna. Jag fick därför lite av en klump i magen när jag läste reportaget i Skriva. Är det så att det är något annat agg som ligger bakom när jag inte gillar Camilla Läckbergs deckare?

Så tog jag upp En bur av guld och blev faktiskt imponerad inledningsvis. Tempot var ett helt annat, miljön i fina Östermalm helt olik Fjällbackaböckerna och tonen annorlunda. Tänkte att jag nog måste beskriva hur otroligt mycket hon har utvecklats i sitt författarskap. Boken handlar om Faye som lever som lyxhustru till den oerhört framgångsrika Jack. Hon sköter barn och hem när inte barnflickor och hemhjälp gör det, medan han jobbar i det företag som han byggt från grunden med hjälp av henne. En dag rasar allt för henne. Hon förlorar sin familj och sitt hem och bestämmer sig för att skapa ett eget imperium för att kunna hämnas på sin man.

Jag gillar att boken tar upp kvinnoförtyck, kvinnohat och systerskap. Det är viktigt att belysa dessa frågor och från olika perspektiv tycker jag. Jag gillar också drivet i historien och hur mycket löser sig. Tyvärr får jag ändå säga att dialogerna som klingar falskt i mitt huvud fortfarande finns kvar. Det finns en hel del enkla lösningar som helt ärligt ter sig väldigt overkliga, och Faye känns inte trovärdig rent åldersmässigt. Hon ska föreställa 30-35, vilket är i min ålder, men känns tio år äldre. Bokens sista sidor överraskar mig inte det minsta eftersom jag lyckades lösa de mysterier boken bjöd på på egen hand.

Och där landar jag i någon märklig obeslutsamhet. Det är inte en dålig bok. Jag skulle ge den 3/5 stjärnor och till och med rekommendera den till vissa personer. Tyvärr haltar fortfarande vissa delar både i historien och i det skrivna ordet, vilket stör mig mer än jag vill erkänna. Det här kanske går hem utomlands, men jag vet inte om det är jag som missar något eller om det helt enkelt inte blir bättre än så här.

Tre kvinnor – Lisa Taddeo

Jag har läst mitt längsta reportage någonsin. Tror jag. Boken Tre Kvinnor som jag tipsar om nu är nämligen inte en roman utan ett reportage där författaren har följt tre kvinnor under åtta år och nu skrivit en bok om dem. Boken blev snabbt en bästsäljare i både USA och Storbritannien, och det har skrivits mycket om den även i Sverige.

Lisa Taddeo skriver om Maggie som efter fem år anmäler sin lärare för sexuellt utnyttjande av minderårig. Hon berättar om Lina som är i 30-årsåldern med småbarn och lever med en man som vägrar fysisk kontakt. Han vill inte ens kyssa henne och hon längtar efter något mer så hon inleder en relation med sin pojkvän från High School. Den tredje kvinnan är Sloane. Kvinnan som äger en restaurang och som ibland ligger med andra män för att hennes man vill att hon ska det.

Språket är fantastiskt i denna bok. Det har en rytm som passar historien och liksom driver den ännu mer framåt. Jag gillar också att Taddeo lyckas hitta likheter och mönster mellan de olika kvinnorna, trots att de är i olika åldrar och lever i olika delar av USA. Vad som driver dem, och hur man definierar vem som har kontrollen i en reltion.

Jag rekommenderar den här boken! Jag gissar att de som tilltalas mest av den är kvinnor, men det utesluter ju inte att den även passar för män.

Fyra böcker jag läser just nu

Jag är en person som nästan alltid läser en bok i taget. Ibland har det hänt att jag har läst två böcker samtidigt. Just nu har det skett något exceptionellt. Jag har fyra böcker igång samtidigt. Och i ärlighetens namn leder det mest till förvirring. Inte så att jag inte kan hålla isär berättelserna. Däremot vet jag inte vilken bok jag ska fortsätta med. Tänker att det här kommer reda ut sig när jag blir ledig, då kan jag mata igenom dem en efter en. Vilka de fyra böckerna är undrar du? Jo, nu ska du få se!

Musan av Jessie Burton
Handlar om två kvinnor i olika tidsåldrar. Den ena, Odelle, är en svart kvinna i 1960-talets London som vill lyckas med sitt skrivande. Den andra en dotter till en konstkännare i 1930-talets Spanien. Det är välskrivet och de två berättelserna har med varandra att göra, även om jag inte läst klart ännu så jag kan säga exakt hur.

Tre kvinnor av Lisa Taddeo
Det här är ett reportage men det är berättat på ett sätt som påminner om en skönlitterär berättelse. Den handlar om kvinnor och deras lust. Jag är säker på att jag kommer att skriver mer om den här, för det var lätt att fastna i de första sidorna.

Jag lämnar ekorrhjulet av Åsa Axelsson
Den här läste jag ut i januari och nu håller jag redan på att läsa om den. Jag tycker att det är intressant hur mycket vi jobbar och hur mycket vi tror att vi behöver jobba. Samtidigt är det också en lättnad att se att vi inte har så mycket att ändra på. Vi lever billigt, åtminstone.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Den här boken har blivit så hyllad att jag var tvungen att läsa den. Och jag har börjat. Jag förstår att den blir uppmärksammad då den har ett väldigt speciellt språk. Däremot hatar jag berättelsen. Har hunnit knappt halvvägs i den här boken och tvivlar på att jag kommer läsa klart den. Är så trött på berättelser från Norrland som belyser det onormala, sjuka och inavlade.

Vad läser du just nu?

Mitt hjärta går på – Christoffer Holst

Mitt hjärta går på är en kort roman som ändå hinner förmedla så många händelser, så många känslor och så många detaljer att den värld det utspelar sig i etsar sig fast långt efter att boken är slut.

Boken handlar om två killar i tidiga 20-årsåldern. De bor i Stockholm men har helt olika bakgrunder. Båda lider av ensamhet på olika sätt. Via en dejtingapp kopplas de ihop, och en ganska vacker men komplicerad kärlekshistoria tar sin början.

Det här beskrivs som feelgood, men boken har sina stunder då den är riktigt tung också. Ensamhet, psykisk ohälsa och besvikelser beskrivs på ett väldigt levande sätt. Det gör också de fina stunderna. Jag imponeras av hur man kan få fram så mycket innehåll, känslor och historia på så få ord. Det här är verkligen en författartalang.

Som du kanske förstår rekommenderar jag boken. Jag rekommenderar den nog mest till dig som gillar att läsa om relationer, kärlek och som gillar feelgood.

Skamvrån – Sofie Sarenbrant

En av mina absoluta favoritförfattare har gjort det igen. Levererat en bok av hög kvalitet, alltså. Sofie Sarenbrants Skamvrån är en spänningsroman med en mordgåta, trassliga vardagsliv och samhällsreflektioner.

Boken handlar om huvudpersonen Emma Sköld som jobbar med mordutredningar. I den här bokens början är hon nybliven tvåbarnsmamma och första dagen tillbaka på jobbet får hon i uppdrag att stötta en utredning i Dalarna. En populär programledare för Nyhetsmorgon har nämligen hittats avliden där uppe. Ju mer hon börjar nysta, desto fler samband finner hon och en fasansfull historia nystas upp.

Boken är välskriven med korta kapitel. Förutom mordgåtan, med ett antal trådar i själv, balanseras boken upp med privatlivet. Både Emmas tankar kring sitt liv, och pappan till hennes barn presenteras. Systerns familj finns också med på ett hörn. Allt levererat i korta kapitel med cliffhangers. Det är nästan omöjligt att lägga den ifrån sig.

Jag brukar inte sätta sifferbetyg, men det här är fem av fem. Spännande, välskrivet och engagerande.