Game of thrones – säsong 2

Eftersom jag hatar att stå utanför allmän kunskap har jag bestämt mig för att titta på Game of Thrones. Vad jag tyckte om säsong ett kan du läsa här. Här kommer mina tankar om säsong 2. Varnar för mindre spoilers.

Säsongen lyfter serien

Innan jag ens börjar skriva något om vad jag reagerade på under den här säsongen kan jag säga att jag tyckte att den var mycket, mycket bättre än den föregående. Både berättelsen och karaktärerna utvecklas på ett sätt som gör att det blir intressant att hänga med. Faktiskt så börjar det ju utkristalliseras en handling i den här säsongen!

Photo by rawpixel.com on Pexels.com

Bättre koll på karaktärerna

Något som jag tyckte var jobbigt i den första säsongen var detta myller av karaktärer, och att folk dog lagom till att jag hade lärt mig vem som var vem. Efter att ha sett säsong 2 känner jag att jag har koll på ungefär 70 procent av karaktärerna, vilket då är ett klart steg framåt från noll. Fortfarande är det dock ett gäng som jag inte har koll på, och fortfarande introduceras nya karaktärer hela tiden. Svårt för mig som är ansiktsblind.

Älskar Daenerys Targaryen

Jag fick googla för att få fram exakt vad hon heter och sedan kolla upp stavningen fem gånger. Så är alltså Game of Thrones för mig, trots att det är en av mina favoritkaraktärer vet jag knappt vad hon heter. Men, hon imponerar och växer väldigt mycket i säsong två. Från en passiv handelsvara, till en passiv hustru blir hon rätt så handlingskraftig, och det är fint att se. Fram med lite fler kvinnor, tänker jag!

Härligt med några kärlekshistorier

Om första säsongen bara handlade om bröst och slagsmål så växer det ändå fram några små romanser i säsong två. Något som fångar mitt intresse lite mer. Att se var folks lojalitet ligger bygger ett lite större djup i berättelsen och i karaktärerna än att titta på femhundra bröst som ingen bryr sig om utan alla betalar för.

Arya Stark

Är fortfarande omåttligt förtjust i denna lilla tjej. Som hon tar för sig och klarar sig själv i en ganska farlig värld. Jag tycker att Arya Stark påminner väldigt mycket om Pippi Långstrump på det sättet att hon vägrar foga sig i normer utan hela tiden gör det som passar henne bäst. Här finns alltså en till kvinnlig förebild som lyfter serien. Synd bara att första säsongen var som den var.

Photo by Krisztina Papp on Pexels.com

Männen älskar fortfarande att slåss

Som rubriken ovan säger, det är fortfarande stora mängder slagsmål och rent av krig nu antar jag? Så sjukt tröttsamt att titta på alla dessa scener där folk slåss. Men jag gissar att det bara är att köpa när nu serien handlar om det den handlar om. Framför mig har jag ytterligare sex säsonger av krig. Gissar jag, jag har ju inte sett färdigt än.

Sammanfattningsvis

För att sammanfatta blev jag positivt överraskad av säsong 2 och kom till och med på mig själv med att ibland längta efter att få titta på fortsättningen. Om det håller i sig får framtiden utvisa.

Game of Thrones – säsong 1

Efter lite vånda har jag bestämt mig för att titta på Game of Thrones. Det håller på att vara en så pass stor serie att det hör till allmänbildningen att ha sett den. Idag delar jag med mig av mina tankar efter att ha sett säsong 1. Varnar för mindre spoilers.

Bröst, blod och bråk

Rubriken ovan sammanfattar den första säsongen rätt bra för mig. Bara i första avsnittet fick jag se fler nakna bröst än vad jag sammanlagt har sett i film och tv någonsin. I varje avsnitt dör människor en våldsam död där blodstänk är den lindrigaste formen. Ofta flyger huvuden, tarmar slits ut eller så sitter någon och äter ett organ (ett hjärta?). Och så slåss de till höger och vänster. I början förstod jag inte ens vad som orsakade våldet. Närmare slutet förstod jag mer varför olika grupper slogs med varandra. Det här är ju då inte den typen av serier jag själv brukar se, så det är lite ovant.

En förlegad kvinnosyn

Jag känner mig starkt kritisk till kvinnosynen i den här serien. Kvinnorna har ingen makt och förväntas i princip bara föda barn eller finnas för männens njutning. Bordeller verkar finnas i varje gathörn och som nämnts ovan är kvinnorna nakna lite nu och då. Även om jag anar ett visst motstånd i några av kvinnorna går det inte att komma ifrån att de är kuvade och/eller objekt som finns till för männen. Serien verkar utspela sig under någon form av medeltid, då det så klart såg ut så, men samtidigt har serien inslag av fantasy. Om man väljer att skapa en värld, varför väljer man då att skapa en där männen har all makt och kvinnorna bara är bifigurer?

Maktkampen

Det tog fem avsnitt innan jag började ana någon form av story. Jag kanske är trög, men först då förstod jag att serien handlade om att ta makten över riket och olika familjer eller gruppers vägar för att ta sig dit. I sin strävan mot att nå tronen gör människorna fruktansvärda saker och det dör ungefär lika många personer som det finns bröst i varje avsnitt.

Ett myller av karaktärer

Eftersom karaktärer dödas hejvilt introduceras också nya karaktärer hela tiden. Dessutom tycker jag att det ibland är svårt att skilja karaktärerna åt. Nu ska det tilläggas att jag är lite ansiktsblind och alltså har svårt att känna igen folks utseende. Namnen på karaktärerna introduceras inte alltid direkt, utan det kan komma efter fyra avsnitt. Dessutom har de, så klart, konstiga namn som är svåra att skilja från varandra. Gissar att det här är något man lär sig så småningom.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis verkar jag inte så positivt inställd till serien? Efter att ha sett tionde avsnittet kände jag att jag inte riktigt förstod varför de fick göra en säsong till av serien. Med tanke på kvinnosynen och myllret av karaktärer tycker jag nog att det är märkligt att folk ville fortsätta se serien när den först kom? Det kanske är jag som är dum och kanske jag som ser serien i skenet från 2019, och inte 2011 när vi använde andra glasögon för att analysera film. Med allt detta sagt har ett visst intresse väckts under de sista avsnitten, så jag kommer fortsätta titta på säsong 2 och se hur det känns efter det.

Tre positiva med säsong 1

Jon Snow – karaktär som en fattar tycke för redan i första avsnittet. Det märks att han är en av de goda, så att säga. Det kan ju förstås ändras, men så är känslan nu.
Arya Stark – Den unga flickan som vill lära sig fäktas och inte alls kan se sig själv som en gift kvinna med en massa barn. Härligt uppfriskande i en annars förlegad kvinnosyn.
Hundarna – Älskar när man har med kloka djur. I den här serien en flock hundvalpar som får växa upp med varsitt syskon i en syskonskara.

One Day at a Time

Jag har hittat en ny serie på Netflix! Fick faktiskt tips på något av morgonprogrammen när jag satt och väntade på att få komma in till tandläkaren förra veckan. Den heter One Day at a Time. Tredje säsongen har nyss släppts på Netflix, men jag har börjat på den första.

När jag såg bilden insåg jag att jag har bläddrat förbi den några gånger när jag har letat efter något att titta på, men valt bort den eftersom den har sett gammal ut. Det har visat sig att jag hade fel, hehe. Den är nygjord (men är en re-make på en äldre serie) och handlar om krigsveteranen Penelope som försöker få ihop vardagen som ensamstående mamma till två tonåringar. Hos henne bor också hennes mamma och så har de en granne som är lite rolig. Serien är en komedi men tar upp en del allvarliga ämnen.

One Day at a Time passar dig som vill titta på något roligt och lättsamt, lite feel-good. Killen som tipsade på TV lovade dock att man får gråta ibland, så det är inte bara lättsamt hela tiden. Jag har inte kommit dit än så jag kan inte lova något 😉

Har du några serietips till mig?

Julgåvan – Christmas Inheritance (2017)

Första december, äntligen, och så här års är det högsäsong för alla mysiga, förutsägbara julfilmer som nästan alla handlar om kärlek. En sådan film är Julgåvan, som är en originalfilm från Netflix.

julgavan

Filmen handlar om rikemansdottern Ellen som för att få ärva sin fars högt värderade företag får i uppdrag att besöka faderns hemort. För en tjej som har växt upp i New York blir det en stor kontrast att åka från storstaden till den lilla staden Snow Falls. Hon blir kvar längre än väntat för att kunna slutföra sitt uppdrag, och under tiden spenderar hon mycket tid tillsammans med en viss Jake, lär sig vad det innebär att arbeta och att ställa upp för andra.

Det här är självfallet inte en film man ska se om man vill ha lite djup och hjärnstimulans. Men det är ju inte alltid man vill det heller. Ibland vill man bara se en mysig film som man vet kommer sluta lyckligt. En film full med varm choklad, vackra juldekorationer och trevlig stämning. Då kan man bortse från onaturliga repliker, okända skådespelare och det faktum att den idylliska snön ser ut att vara gjord av raklödder.

Om du vill få en hög dos julstämning, muntra upp dig själv och kanske drömma dig bort en stund, då passar den här filmen ypperligt!


Vill du ha fler tittartips? Här är några andra inlägg jag har skrivit på temat:

Serietips i höstmörkret – del 2
TV-serier jag har tittat på 2018
Tre filmer jag har sett på senaste tiden