Too Close for Christmas

Min tonrsidol Chad Michael Murray har börjat göra julfimer! Såna utan särskilt mycket djup men med mysig julstämning. Älskar det! I filmen Too Close for Christmas får en eventplanerare för sig att fira jul med sin systers svärfamilj. Filmen utspelar sig en vecka före jul och innefattar familjens alla jultraditioner samt en odräglig bror till eventplanerarens svåger. Dessutom ska ett stort välgörenhetsevent planeras..

Är man på jakt efter julstämning är det här en bra film för det. Den är inte alltför fjantig men väldigt förutsägbar. Precis som genren ska vara. Miljöerna är vackra, vintriga och fulla med jul. Finns på Netflix!

The Bold Type

Jag har hittat en serie som känns modern, tilltalande och kvinnlig. I The Bold Type följer vi tre unga kvinnor på den fiktiva tidningen Scarlet. Jane är skribenten som har en mamma som dött i cancer vid 32 års ålder, Kat har växt upp med ett ekonomiskt privilegium men jobbar en hel del med sin identitet. Sutton kommer från fattiga förhållanden och drömmer om en karriär inom mode.

Trots att alla som medverkar i serien är skitsnygga och trendiga är seriens teman och innehåll djupa och moderna. Förutom relationer med varierade bekymmer som otrohet, åldersskillnad och att tänja på sexuella normer tar den upp våldsamma relationer, kvinnlig sexualitet och andra samhällsfrågor. Dessutom skildrar den medvetna människor. Precis vad jag vill ha.

Jag har tittat på Netflix men SVT verkar ha köpt in den också. Det ska finnas fem säsonger totalt, och Netflix har fyra i dagsläget. Tips, tips!

Bränn alla mina brev – filmen

Jag lyssnade på Söndagsintervjun med Alex Schulman för någon vecka sedan. Jag vet inte om jag minns något exakt från den, men jag blev ändå nyfiken på filmen Bränn alla mina brev, som baseras på hans bok med samma namn. Boken som är baserad på hans mormor och morfar, Sven och Karin Stolpe.

Centralt för berättelsen är en sommar i deras ungdom, där de befinner sig i väldigt vackra miljöer hos Sigtunastiftelsen. I filmatiseringen är det Bill Skarsgård som porträtterar morfar Sven medan Asta August iklär sig rollen som mormor Karin. Sven skriver en pjäs och Karin översätter, men känner sig också väldigt ensam. Hon börjar umgås med den unge Olof Lagercrantz, spelad av Gustav Lindh, vilket snart blir komplicerat. Berättelsen utspelar sig också i nutid, med Sverrir Gudnasson i huvudrollen Alex, och i huvudpersonens barndom.

Det är en välgjord film för den som uppskattar dramagenren. Filmen tar upp flera tunga ämnen, men kanske är det framförallt makten i relationer som är temat genom hela filmen, och som går att knyta till allt annat. Stundvis är det otäckt att se hur Karin behandlas, men det belyser också hur våld i en relation inte behöver vara fysisk för att vara skrämmande.

Jag vet inte hur mycket av filmen som är sann och hur mycket som är uppdiktat. Jag vet bara att jag lämnade biosalongen med många intryck och en känsla av att jag måste läsa boken. Och så kände jag en enorm beundran för svensk film, våra svenska skådespelare och Alex Schulman.

Tre sjukhusserier på Netflix

Det var länge sedan som jag tipsade om några serier. Det kan bero på att jag såg om lagom trygga serier under pandemin förra året, bland annat. Just nu har vi lyckats se tre sjukhusserier på rad, som alla finns på Netflix. Innan dess tror jag att det var ett decennium sedan vi såg en serie som utspelar sig på sjukhus. Här kommer de tre vi har sett!

The Good Doctor

Den här! Huvudpersonen Shaun är autistisk och drömmer om att bli kirurg. Serien börjar med att styrelsen på ett sjukhus i Kalifornien övertalas att anställa honom. De första avsnitten grät jag över hur han blev behandlad. Jag gillar serien jättemycket! Det finns ett visst djup i karaktärerna, patienterna är intressanta och hela grundidén tycker jag är genialisk. Älskar Claire, som spelas av Antonia Thomas, extra mycket. Finns fyra säsonger på Netflix.

Chicago Med.

Den här utspelar sig, som namnet antyder, i Chicago och mestadels på en akutavdelning. Det är mer av patienter på löpande band och relationer mellan och kring de karaktärer som jobbar där. Kul att de ibland samarbetar med serier som Chicago P.D. och Chicago Fire, så att de karaktärerna dyker upp i den här serien.

New Amsterdam

Här har vi bara hunnit se några avsnitt av första säsongen men jag har fastnat i den. New Amsterdam är ett sjukhus för allmän sjukvård i USA (jag tror New York) och följer deras nya sjukhuschef som försöker fixa bra vård för alla, lappa ihop äktenskapet med sin fru och tampas med egna hälsoproblem. Man får också följa lite annan personal och några enstaka patienter.

Christmas Chronicles (2018)

Det kom en uppföljare i år, men jag tänkte börja med att skriva om den första filmen Christmas Chronicles. Här pratar vi en kvalitativ julfilm som jag tror att de som är barn idag kommer ha med sig som ”sin” julfilm. I alla fall om de får chansen att se den.

Filmen handlar om ett syskonpar som bestämmer sig för att försöka fånga tomten på film när han kommer med julklapparna. Det går inte som de tänkt sig utan blir, från ett barns perspektiv, ännu bättre. De får sig ett äventyr de sent ska glömma.

Som jag nämnde i början håller filmen hög kvalité. Det är bra skådespelare, bra manus, snyggt gjort. Jag var imponerad när vi hade sett klart den. Sen är det klart att den delvis är anpassad till barn så storyn är ju kanske inte invecklad, men ändå tillräckligt för att hålla spänningen vid liv.

Jag rekommenderar varmt den här filmen till alla som gillar julen. Jag tror inte att det behövs någon direkt åldersgräns. Finns på Netflix!

Holidate (2020)

Ni som har följt med här ett tag vet att jag gillar julfilmer. Allra mest gillar jag romantiska julfilmer. Jag har dålig koll på övriga streamingtjänster, men Netflix verkar ha samma sug som jag och levererar därför hur många filmer som helst på temat av blandad kvalité.

Netflix gör också många egna filmer i genren och en av dem är filmen Holidate, som släpptes för några veckor sedan. Jag har sett den och här kommer några tankar om den.

Filmen handlar om två unga singlar som bestämmer sig för att vara varandras dejter under högtiderna. Ingen av dem gillar att vara singel eller ha med personer de inte känner på familjefiranden av olika slag. Filmen utspelar sig under ett års tid, och vi får lära känna båda personerna när de firar nyår, alla hjärtans dag, nationaldagen och thanksgiving.

Det här är inte en film av högsta kvalitet. Det är förutsägbart, lite platt och ändå precis det jag behöver ibland. Något att vila hjärnan till och samtidigt få lite positiv input. Det är inte en film jag kommer se igen, men jag är ändå glad att jag har sett den en gång.

Serietips i höstmörkret – del 5

Nu när hösten går över till vinter känns det mer aktuellt än någonsin att mysa till det i soffan med en stor kopp te, tända ljus och en bra serie att sträcktitta på. Här är några serier som jag har tittat på den senaste tiden:

Cleo

Jag börjar med att tipsa om en serie som jag såg med mina föräldrar i mina tidigare tonår. Den är lika bra nu, kanske ännu bättre eftersom jag är lite äldre och förstår mer. Cleo spelas av Suzanne Reuter (en av Sveriges roligaste kvinnor!) och hon är en ensamstående mamma till en vuxen son. Serien kretsar en del kring hennes liv, men lika mycket kring de helt fantastiska karaktärerna hon jobbar tillsammans med. Finns på Öppet Arkiv (SVT).

Designated Survivor

Av en slump råkade vi se en bit av det allra första avsnittet på Nyhetsmorgon och tänkte den där måste vi se! Sagt och gjort. Serien handlar om USA:s bostadsminister som över en timme får från sin ministerpost, och utsedde överlevare, till landets president eftersom presidenten, resten av regeringen, hela kongressen och högsta domstolen dödats i ett terrordåd. Serien handlar sedan om att utreda vem som utfört dådet, att hantera en orolig befolkning och vinna deras förtroende samt ”det vanliga” presidentjobbet. Första säsongen är superbra, andra säsongen lite sämre och den tredje tycker jag har tagit sig igen. Den tredje har dock ett lite annat berättargrepp som förvirrar lite. Finns på Netflix.

The Ranch

Det här är en serie som jag skäms lite över att jag ser. Ser den mest på grund av Ashton Kutcher och att typ 90 procent av skådespelarna från That 70’s Show är med i serien, och det väcker en del tonårsnostalgi. Serien handlar i alla fall om en son som försökt slå igenom som fotbollsspelare men fått inse att det inte blev någon superkarriär och istället kommer hem för att få någonstans att på och hjälpa till på familjens ranch. Det är mycket fylla och lite tråkiga skämt men ändå lyckas de bygga upp serien med cliffhangers som ändå gör att jag ser klart. Jag vet inte om jag ska kalla detta för ett tips, men en berättelse om vad jag har tittat på i alla fall. Finns på Netflix.


Fler serier som jag har tittat på:

Serietips i höstmörkret – del 1
Serietips i höstmörkret – del 2
Serietips i höstmörkret – del 3
Serietips i höstmörkret – del 4

Game of Thrones – säsong 8

Jag har sett hela serien av Game of Thrones och skrivit om varje säsong. Här kan du läsa om säsong 1, säsong 2, säsong 3 och 4, säsong 5 samt säsong 6 och 7. Idag kommer ett inlägg om sista säsongen och vad jag tänker om hela serien.


Den sista säsongen

Inför den sista säsongen hade jag förstått att folk var besvikna. Säsongen beskrevs som ojämn och slutet som väldigt dåligt. Eftersom säsong 7 ändå slutade på ett okej sätt såg jag fram emot den sista säsongen.

Äntligen lite känsla

De två första avsnitten var första gången under hela seriens gång som jag kände riktiga känslor när jag tittade. Äntligen nådde det fram och engagerade mitt inre känsloliv. Eftersom jag är väldigt lättrörd (gråter ibland till reklamfilmer) ser jag det ändå som att det varit väldigt känslolöst fram till säsong åtta, vilket är synd eftersom det är det som bygger relationer med karaktärerna.

De två tråkigaste avsnitten

Seriens två tråkigaste avsnitt är också de två som är viktigast för storyn. Det ena är avsnittet då de slåss mot den döda isarmén (sorry, har hunnit glömma vad de kallades) och det andra är när de slåss om makten i huvudstaden. Att jag tycker att det är tråkigt är förstås inte samma som att det faktiskt är tråkigt. Slagsmål och slagfält är inte min grej, helt enkelt.

Slutet

Som jag har förstått det rasar folk mot att Daenerys flippade ut och brände ner hela staden trots att hon hade kunnat vinna ändå. Att hon hade kunnat bli en bra drottning om hon inte hade låtit det hända. Jag ska inte låtsas att jag inte blev förvånad av att hon agerade som hon gjorde, men när man ser tillbaka känns det inte helt förvånande med tanke på hur hon hela tiden har agerat. Hon är maktgalen, hennes pappa beskrevs genom serien som galen och hon har haft en historia av att bruka en del övervåld. Dessutom, skulle vi verkligen vilja att hon styrde med sin brorsson Jon Snow (eller vilket namn han nu hade egentligen) vid sin sida? Har vi inte fått nog av nära släktrelationer med syskonen Lannister?

Slutet blev ett bra slut för syskonen Stark. På något vis har jag ändå sett dem som huvudpersoner genom seriens gång? Sansa, min favorit, fick bli drottning över Norden. Så mäktigt när hon intog Winterfell som regent. Jon Snow fick återvända till vildmarken där jag tror att han trivdes väldigt bra. Brandon blev kung över riket. Arya åkte på äventyr, även om den delen kändes väldigt tråkig.

Alltså, jag tycker att slutet ändå blev bra? Utifrån de förutsättningar som fanns gick det inte att lösa på annat vis. Dessutom infördes någon form av semidemokrati istället för att låta olika familjer kriga om makten och regera med tvång (så som det hade blivit om Daenerys hade fått regera). Utveckling är många gånger bra.

Serien som helhet

Jag har skrivit förut att serien tog sig i säsong 5 och blev riktigt bra. Innan dess förstår jag inte varför folk fortsatte titta? Jag förstår inte att det gjordes en säsong till efter den första eftersom jag tycker att den är rent ut sagt dålig ur så många vinklar. Jag har sett serien för att det känns som att det börjar höra till allmänbildningen, men jag är så glad att det är över och jag saknar det inte. Ingen av karaktärerna, utom Sansa på slutet, talar till mig. Att slåss om makt talar inte till mig heller. Det finns inte ens några intressanta sidospår av historien. Jag kommer nog aldrig att hylla denna serie trots att det naturligtvis finns delar av den som är väldigt bra.

Game of thrones – säsong 6 och 7

Som de flesta vet håller jag på att se Game of Thrones för allmänbildningens skull. Jag har tidigare skrivit om säsong 1, säsong 2, säsong 3 och 4 samt säsong 5. Det här är mina tankar efter att ha sett säsongerna 6 och 7. Varnar för spoilers.

Större driv i berättandet

Liksom den föregående säsongen finns ett större driv i berättandet och det börjar äntligen hända saker. Tydligen har riket krympt också eftersom resor mellan olika ställen går betydligt fortare än i de första säsongerna, vilket jag uppskattar. Så tråkigt att titta på folk som går och går genom skog.

Återseenden

Äntligen återförenas människor som varit åtskilda länge. Familjen Stark till exempel. På kort tid återförenas Sansa, Arya, Brandon och Jon Snow och det känns så roligt. De har faktiskt haft några tragiska år bakom sig som familj. Theon Greyjoy får åter igen träffa både familjen Stark och sin egen syster. Överlag är det mycket som känns bra med det, tycker jag.

Vintern är äntligen här

Den något uttjatade frasen Winter is coming slutar plötsligt användas eftersom det faktiskt är vinter i delar av riket. Winterfell är till exempel alldeles snötäckt.

Jon Snows bakgrund

Vi får äntligen veta vilka som är Jon Snows föräldrar. Jag har så klart misstänkt ända sedan första säsongen att han har föräldrar med högre status än vad man låtit påskina. Tror inte att jag varit ensam om det, det har varit ganska tydligt. Tycker också att det är bra att han återupplivades och fick vara med i fler säsonger, även om jag tycker att det är lite för ”enkelt” att lura döden.

Sansa är min nya favorit

Sansa Stark växer på sig otroligt mycket under dessa två säsonger och har blivit min nya favorit. Så klipsk, så stark, så mogen. Hon argumenterar med vett och fattar modiga beslut. Inte är hon ful heller. Jag älskar att de här sidorna av henne kommer fram. Älskar att man kan få vara duktig på att sy, handarbeta och andra traditionellt kvinnliga sysslor och samtidigt kunna vara så kapabel till att styra ett rike.

Inför sista säsongen

Nu är det alltså en säsong kvar. En säsong som jag har hört en del dåligt om. Eller ja, jag har hört mycket dåligt om det sista avsnittet. Längtar efter att ha sett klart så jag antingen kan rasa elelr gå mot strömmen och säga att det var bra. Vill läsa recensioner jag har bläddrat förbi i all hast också. Det känns spännande.

Game of Thrones – säsong 5

För allmänbildningens skull håller jag på att titta på hela serien med Game of Thrones. Jag har tidigare skrivit ner mina tankar om säsong 1, säsong 2 samt säsong 3 och 4. Idag kommer vad jag tänkte efter att ha sett säsong 5. Varning för mindre spoilers.


Den bästa säsongen så här långt

När jag hade sett första säsongen frågade jag på Facebook om det blir bättre sen. Fick höra då att det blir bättre efter säsong 4, och det håller jag verkligen med om. Den femte säsongen är bäst av alla hittills. Berättarstilen skiljer sig lite från de tidigare säsongerna, tempot blir snabbare men ändå enklare på något vis och saker man har väntat länge på händer äntligen.

Snabbare tempo och enklare att hänga med

Trots att jag upplever att tempot ökas i den här säsongen har jag enklare att hänga med i det som händer. Det är som att historien inte hoppar lika mycket mellan olika grupper (kanske för att flera av dem har hunnit dö bort) och det blir intressantare att fördjupa sig i de delar som finns.

Äntligen händer saker man vill ska hända

I flera säsonger har jag hoppats att Cersei ska få smaka på sin egen medicin och äntligen hände det. Vad som blir av henne längre fram vet jag förstås inte, men det känns bra att hon har råkat ut för något hon inte ville. Verkligheten kom också ifatt Stannis, som har gjort många helt oförlåtliga saker för att komma till makten, och han blev slutligen besegrad. Nu hoppas jag på att något ska hända med familjen som besegrade Stannis, för det är inte direkt trevliga typer det heller.

Saker man inte vill ska hända

Det händer också en del saker som man inte vill ska hända, men på något vis gör det mindre eftersom det faktiskt händer någonting. Stackars Sansa tvingas återigen gifta sig med någon som hon inte vill gifta sig med, och han visar sig vara lika hemsk – om inte hemskare – än hennes förste tilltänkte. Arya är på ett ställe där hon inte borde vara. För att lära sig döda med krafter som hon inte förstår. Och slutet, med Jon Snow som huggs ihjäl, är inte det jag har längtat efter. Å andra sidan är det de här sakerna som gör att jag vill se fortsättningen.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är den här femte säsongen den säsong då de hittade ett berättarsätt som passade bra i tv-serieformat. Tidigare har det varit alldeles för segt och långdraget för att fungera. Det gör att jag ser fram emot nästa säsong, för första gången sen vi började titta på serien.