Lördag, och vad passar bättre än att titta på fina hundbilder? Tänkte bjuda på en samling hundbilder från det gångna året och alla på Baloo. För den som inte vet är Baloo en Svensk Lapphund som fyller 9 år om bara två veckor. Han är matglad, gosig och har lite artros tyvärr. Här kommer ett gäng bilder!
Vill du se fler bilder på mina hundar?
När Baloo var valp
Älskade Tuff
Eftersom jag är hundägare tycker jag om hundar. Jag tycker också om att titta på hundar, och då helst valpbilder. Därför tänkte jag att det kanske finns fler som mig, och då kan jag kanske glädja dessa med några valpbilder på Baloo. Idag tittar vi på fem favoriter!
Den första bilden är tagen samma dag som vi hämtade Baloo utanför Luleå. Bilden är tagen på en parkering någonstans mellan Luleå och hemma. Älskar verkligen den här bilden ❤
Det är inte alltid lätt att hitta rätt när man ska dricka vatten. Det här är en av de första dagarna hemma. Vi bodde ju hos mamma och pappa då, så det här är i deras kök.
Också en av de första dagarna, i mina föräldrars kök. Filten som uppfödaren skickade med. Den skulle lukta mamma och göra Baloo trygg. Han har alltid bara lekt och slaktat den där filten. Vi har kvar den fortfarande.
9 veckor gammal ute på gräsmattan. Kolla vilken liten fluffig ullboll! Kolla den lilla vita fläcken, som finns kvar men har samma storlek så den syns knappt på hans vuxna kropp.
Inget är så vackert som någon som sover. Så oskyldig och oskyddad man är då. Här är han något äldre, men inte mycket, än på de tidigare bilderna.
Idag skulle Tuff ha fyllt 13 år. Älskade vännen. Jag gråter fortfarande ibland när jag tänker på den hemska dagen som han somnade in. Sörjer att vi inte längre kan träna ihop. Inte för att vi gjorde det på slutet ändå, förstås, men det är ju så definitivt just nu. Ändå tänker jag att det var det bästa beslutet just då.
Ljuset i mitt liv. Så saknad och älskad ❤
Inlägg om Tuff: Inte som planerat och Älskade Tuff
Det började med en liten ullboll i april 2006. Den sötaste valp som någonsin har existerat, åtminstone i min värld. Vi kallar honom Tuff. Han är ett glatt yrväder som tycker om att lära sig nya saker. Tillsammans tränar vi agility och lär in cirkuskonster.
Så skrev jag i förordet till min bok om Svensk Lapphund som jag gjorde som projektarbete på gymnasiet. Jag minns som igår den där himlastormande kärleken jag kände för honom när han kom in i vårt kök, som en liten boll av svart ull. Det här inlägget blir en liten hyllning till honom.
Här är en av de första bilderna vi tog på honom. Så liten och försiktig, med öron som ännu inte hade ställt sig upp.
Eftersom han flyttade in i april fick han följa med ut på skoterturer redan från start. Han älskade att åka på skotern, och tyckte också om att leka i snön när vi stannade för att fika. Här är han med kaffepannan. Älskar den lilla, lilla tungspetsen man ser på bilden ❤
I maj det året kom en kullsyster och hälsade på och de busade som galningar på mamma och pappas altan. Det här blev en favoritbild från det mötet. Tuff, till höger, ser ut som en figur som skulle kunna vara med i Tom & Jerry eller liknande tecknad serie. Tycker det återspeglar hans energi så mycket.
Här är en annan bild som visar på energi. Det står 2008 på bilden, så jag gissar att han är två år på bilden. En skotertur i fjällen, och efterföljande bus i snön när man stannar. Det glada yrvädret.
En av de finaste agilitybilderna. Även om det bara ser ut som om han står stilla, haha. Vi byggde några hinder, köpte några andra, hägnade in en plätt på gräsmattan och tränade hela somrarna. Herregud vad mycket fel jag gjorde, men han blev ändå ganska bra på det. Platta tunneln var en favorit. Vi lärde oss aldrig att behärska slalomhindret så det blev aldrig tävling för oss, men vi hade så fantastiskt kul ändå.
En till agilitybild. Han var alltid högt över på 40 cm, men vägrade när pinnen kom upp på 60 cm, som han egentligen skulle hoppa över.
En annan typ av hinder. Det här fick jag av Fredrik i julklapp våran första jul, tror jag. Här ser man nästan ansiktet på honom också.
Och sist av allt en bild på Tuff och Baloo när Baloo bara var 8 veckor. Tuff var drygt 4 år då och världens snällaste. Han har alltid varit världens snällaste mot andra hundar. Han släppte alltid fram Baloo först till vattenskålen, även nu på slutet när de var gott och väl vuxna båda två. De två kom så bra överens och fick smeknamnen ”Bill och Bull” hemma hos oss.
Men även hundar blir gamla, och här på slutet var Tuff väldigt döv och ganska trött. Sista veckorna fick han problem med bakkroppen och hade till slut problem att gå mer än bara ett fåtal steg. Han fick somna in i stillhet.
Fina Tuff. Så älskad och så saknad. Vila i frid ❤
Den här helgen blev inte riktigt som jag hade tänkt. Vi hade en lugn lördag igår. Jag målade ett varv på den berömda trappgrinden och var precis klar när pappa ringde. Deras hund mådde inte bra och de hade beslutat att det var dags för honom att somna in.
Eftersom de har haft honom sen jag var 16 var han som min hund också. Jag åkte dit direkt och sa hej då. Sen har jag gråtit lite till och från sedan dess. Det är så sorgligt, även om jag är säker på att det var rätt beslut. Han var nästan 13 år så han har levt ett långt och bra liv, men ett långt liv lämnar ju spår hos oss som blir kvar, så klart.
Här är en bild på mig och Tuff när jag var 19, tror jag. Agilitybanan i bakgrunden. Vi tränade mycket, han och jag. ❤
Jag tänkte göra ett eget inlägg om honom sen. Idag har vi i alla fall firat fars dag med lunch och tårta hos mina föräldrar. Det var tomt hemma hos mamma och pappa, men vi hade trevligt ändå. Pratade minnen av Tuff men allt möjligt annat också. När vi kom hem körde jag ett träningspass med min skivstång. Har haft två söndagar i rad nu när jag fått till bra träning med denna stång. Ska försöka fortsätta på det.
Nu är klockan bara fem på eftermiddagen och Fredrik har redan farit iväg. Han skulle stanna till hos sin pappa på vägen. Fars dag där också. Jag ska planera lite mat och hålla mig sysselsatt tänkte jag. Imorgon är det en ny arbetsvecka.
Igår hände något av det värsta jag har varit med om någonsin, och det absolut värsta som hundägare. Vi skulle iväg till grannstaden på kalas och Baloo skulle vara hos mina föräldrar över dagen. När vi skulle iväg skulle B hoppa in i bilen som vanligt, men den här gången halkade han till i upphoppet och landade som på svansen.
Han blev sittande så, på svansen, och bara skrek ett hjärtskärande skrik. Vi förstod ganska snart att han inte kunde röra bakbenen. Alls. Ringde jourveterinär i grannstaden (förbannade att det inte finns en veterinär här vi bor) och ingen svarade. Testade lyfta Baloo för att se om han fick till styrseln på bakbenen. Nej.
Ringde veterinären igen, kom till en telefonsvarare, talade in ett meddelande. Bestämde att vi skulle börja köra och ringa igen i bilen. Stannade hos mamma och pappa för att säga att vi inte kunde lämna Baloo hos dem. De kom ut och tittade. Vi testade att sätta ner honom på marken och han gick men båda bakbenen ville vika sig för honom.
Vi åkte iväg, fick tag på veterinären och en akuttid hos honom. Det har aldrig varit så långt att köra den sträckan, sträckan som vi båda har pendlat. Jag grät hela vägen, övertygad om att hans liv var slut.
Efter en dryg timme var vi framme. Veterinären tog emot, kollade hur det såg ut när han gick och gav lugnande. Här såg vi att Baloo gick bättre än tidigare men inte på långa vägar bra. Veterinären ryckte och slet i bakbenen på olika sätt. Kände på ryggen. Baloo gnydde till när han rörde ena låret, knät och uppe på ryggen. Sen fick han röntga bakbenen och ryggraden.
Det visade sig att det inte fanns några frakturer och att lederna satt på plats. Veterinären kom fram till en ledbandsskada (korsbandsskada?) på ena knät. Möjligtvis finns en svullnad längst ner på ryggraden. Baloo är ordinerad vila och smärtstillande/antiinflammatorisk medicin ett par veckor. Sen ska vi på återbesök.
Idag går han kortare sträckor inomhus och viftar på svansen när man pratar med honom. Han sitter och står hjälpligt, men vill helst ligga ner. Det känns som att det kommer gå vägen, så jag hoppas verkligen det.
Älskling ❤
I år föll långfredagen in den 14 april, och den 14 april är Baloos födelsedag. Det kändes fint att den dagen fick falla in under påsken eftersom våra påskaktiviteter är Baloos favoritaktiviteter. Jag har ju en hund som älskar snö och kyla!
Vi har ju, som vanligt, spenderat påskhelgen i mina föräldrars stuga som ligger i fjällen. Den här tiden där är verkligen helt underbar så det känns så fint att vi kan vara där. På långfredagen packade vi in hundarna i skoterpulka och satte oss på skotrarna och körde bara en bit ner på sjön som ligger vid stugan.
Där fick hundarna springa lösa och rulla sig i snön. Vi fikade och solade och hade allmänt mysigt hela dagen. På kvällen lagade vi god mat och firade med en liten hundtårta till hundarna. Vi andra åt en vanlig tårta, men det var mest för att det faktiskt var påsk.
Det kändes som en fin dag för min lilla vovve, som väl förmodligen inte förstod att han fyllde år. Han får ofta god mat och är ju i fjällen varje år den här perioden, så han märkte nog ingen skillnad 😉
