Någon som vi kommer att minnas

Året var 2003. Jag gick i årskurs 6 och vår skola hade som tradition att just sexorna övade in ”småstjärnorna”, där vi dansade och mimade till kända låtar. Sedan bjöds föräldrarna in och fick titta på showen. Vi var ett litet gäng tjejer i klassen, jag kommer inte ihåg exakt hur många, som valde att dansa och mima till Är du kär i mig ännu Klas-Göran. Jag minns att vi tyckte att texten var rolig och vet att vi engagerade klassens elevassistent till att agera Klas-Göran. Jag blir fortfarande fnissig när jag tänker på att han sprang förbi i bakgrunden med en madrass i högsta hugg.

Klipp till 2018. Jag sitter framför tv:n och tittar på Bonusfamiljen. I just det här avsnittet gifter sig Martins mamma med sin stora kärlek Gugge, som spelas av Barbro Lill-Babs Svensson, och jag reflekterar över hur energisk hon är. Är hon inte ganska gammal, funderar jag, men tar inte reda på mer än så. Dagen efter plingar min mobil. En notis om att Lill-Babs har gått ur tiden.

Det första jag tänker är Klas-Göran. Jaha, hon var 80 år ändå, är det andra. Sen reflekterar jag över att det här ändå känns. Att när andra kända människor gått ur tiden har jag inte tänkt så mycket på dem, men det här känns genuint tråkigt. Hela mitt liv har Lill-Babs funnits i bakgrunden, dykt upp på scener och nu senast i en tv-serie jag följer. Nu kommer hon inte göra det längre.

Min sista tanke blir att det hon har gjort kommer att leva vidare. De elever jag har i klassrummet nu, födda på 00-talet, har jag hört gå runt och nynna på låten om Klas-Göran. Det är bara en av de sånger som för alltid kommer förknippas med just Lill-Babs. På samma sätt är jag säker på att hennes rollinsats i Bonusfamiljen kommer att bli ihågkommen för evigt. En fin tanke.

Tack för allt Barbro. Vila i frid.

När nya boenden lockar

Jag är nog bostadsberoende. Bostadsberoende? tänker du och kliar dig i huvudet. Jaa, vi alla är väl beroende av att ha någonstans att bo. Fast ett bostadsberoende för mig innebär mer att jag är sjukligt intresserad av att titta på boenden till salu. Jaha, en hemnetknarkare! tänker du då. Nej, jag är inte en hemnetknarkare.

Vi köpte hus för några år sedan. Jag trivs så vansinnigt bra. Huset är perfekt, läget är perfekt och framförallt känner jag den där hemmakänslan, att jag trivs, hela tiden i vårt hus.

Ändå kan jag inte låta bli att kika på olika objekt som ligger ute. Jag älskar att titta på både lägenheter, fritidshus och andra villor. Jag gör boendekalkyler och undersöker bostadsområden. Jag bryr mig inte så mycket om inredning och möbler, utan det är mer bostadsaffären, och möjligheten att ha ett till boende jag lockas av.

Så här långt har jag i tanken köpt en lägenhet för fritidsbruk i Hemavan, en tvåa, en trea och en fyra i Östersund samt några olika pangvillor på olika lägen.

Och varje gång har jag kommit fram till att jag helst av allt vill bo där jag bor nu. Det kanske finns en mening med mitt bostadsberoende?