15 steg mot jul

Ursäkta att jag tjatar om den där julen, men i helgen är det i alla fall första advent så nu tycker jag att det är legitimt. Idag bjuder jag på en lista med våra gemensamma steg mot julafton. Enjoy!

5 november
Vi har ställt klockan på vintertid, det är mörkare än vad du trodde var möjligt – i år igen – och när du går in i närmaste affär blir du bländad av någon tomtedekoration som står och blinkar. Allhelgonahelgen har varit, tjafset om vilken dag man egentligen ska fira Halloween har passerat och det är sjunde gången du bländas av något julrelaterat när du bara försöker göra dina vardagliga sysslor. Kanske är det dags att börja fundera på årets jul?

11 november
Mailkorgen svämmar över med information om något som heter Single’s Day. Det låter som en datingapp men tydligen får du rabatt just idag.

20 november
Black week är i full gång. Det mailas och sms:as från alla möjliga håll och kanter. Företag du aldrig har hört talas om har fått tag på din mailadress bara för att informera om deras speciella erbjudanden, de ställen där du är stamkund hör av sig och vissa företag mailar dig femton gånger. Varje Dygn. Femton gånger varje dygn!

Black Friday
Om inte du exploderat av all reklam inför den här dagen så har garanterat någon webshop någonstans exploderat av överhettning. Lyckas du beställa något får du vänta 48 timmar på ett bekräftelsemail, men det börjar vara en ganska mysig tradition.

23 november
Grannen har fixat inför advent. Överallt lyser stjärnor, ljusslingor och adventsstakar, och du börjar fundera på hur tidigt man egentligen får pynta?

1 advent
Instagram svämmar över av perfekta adventsstakar där bara ett av ljusen brinner. Bredvid den fridfulla ljusstaken ligger en pepparkaka och intill en mugg som förmodligen är fylld med kaffe. Du tittar på ditt eget frukostbord och suckar över smörklet, disken från gårdagen eller det faktum att kaffet är slut.

5 december
– Nu har jag köpt alla mina julklappar, kvittrar kollegan glatt över morgonkaffet på jobbet. Du inser att du fortfarande inte vet vad du ska köpa till någon och känner hur magen drar ihop sig vid tanken på att gå i butiker i december. 

2 advent
Nästa år ska jag köpa alla julklappar i september, tänker du när du intar frukosten med det andra ljuset i adventsstaken tänt och inget smörklet så långt ögat kan se. Lördagen fick du spendera med att armbåga dig fram mellan stressade julklappsinköpare med stirrig blick, men idag kan du ta det lugnt. På instagram har någon fotat världens snyggaste ljusstake. Du har köpt affärens två sista påsar med mossa och lagt i ett skåp. De kommer inte hamna någonstans i närheten av adventsljusen idag heller.

10 december
Nobelmiddagen passerar ganska obemärkt.

13 december
Lucia! Hur den här dagen ser ut för dig beror lite på. Det kan vara så att du inte märker av den överhuvudtaget. Det kan vara så att du är inbjuden till att titta på ett luciatåg. Det kan också vara så att du är förälder och bara har haft sju timmar på dig att fixa lämplig utstyrsel till ett barn som kom på lite för sent att hen ”ska vara pepparkaksgubbe imorgon”. Stressnivån för dessa tre scenarion är lite olika hög.

3 advent
Instagram svämmar över av ljusstakar med det tredje ljuset tänt. Alla har lyckats få sina ljus att brinna exakt jämnt! På din ljusstake – som faktiskt har fått lite halvbrun mossa nertryckt runt ljusen – brinner det första ljuset snart ut och kommer behöva bytas innan nästa helg. Folk måste sitta med tidtagarur och vakta sin ljus, muttrar du och häller upp en kopp kaffe till.

22 december
Du börjar rabbla en massa ord som vi kraftigt censurerar här, men det går ut på att du inte har lust att ge dig ut i julhandeln bara för att du har glömt att köpa julklapp till din svägerskas granne.

23 december
Bingolotto har uppesittarkväll. Du griljerar skinka, slår in svägerskans grannes nya svindyra ulltröja och oroar dig för om du har köpt tillräckligt med grädde.

24 december
Det blev jul i år också. Fyra totalt osynkade ljus brinner i ljusstaken, kylen är proppad med grädde och svägerskans granne dök aldrig upp till något julfirande. Du spenderar kvällen med fötterna på bordet, praliner i knät och känner lite sorg över att det är ett år till nästa gång.

Jag har sagt upp mig

Jag är lärare. Jag bestämde redan i årskurs 8 att jag skulle bli lärare, och att jag skulle undervisa i språk. Jag valde en gymnasielinje som skulle passa för vidare studier, jag tog ett sabbatsår efter studenten då jag springvikade inom skolan, och direkt efter det studerade jag hela lärarutbildningen på högskola. En spikrak plan.

Jag började jobba mitt i utbildningen, vilket betyder att jag nu har jobbat 5,5 år på samma skola och i samma kommun. Ingen livstid, men betydligt längre än om jag hade väntat till examen med att söka jobb. Att jobba som lärare är världens roligaste jobb. Det är full fart så man hinner aldrig få tråkigt, stor frihet inom de ramar som finns för utbildningen och helt underbara möten med elever. Jag har älskat att planera och genomföra lektioner, arbetsområden och att skapa ”en röd tråd” från årskurs 7 – 9, framförallt i spanska som jag har undervisat mest i.

Det är också ett otroligt tungt yrke på många vis. Det är stressigt och det finns alltid något att förbättra. Då ska det ändå sägas att jag jobbar i en kommun där vi har relativt låg arbetsbelastning jämfört med andra skolor. Kraven på ständig förbättring och utveckling, kanske mest från mig själv, har till slut blivit för mycket för mig. Jag är ofta helt dränerad på energi när jag kommer hem från jobbet, har svårt att koppla bort tankarna på arbetsuppgifter när jag är ledig och jag är otrevlig mot mina närmaste. Det är med stor sorg som jag har bestämt mig för att säga upp min tjänst så jag kan prova på något annat. Jag älskar det här yrket, har helt fantastiska elever och jobbar med underbara kollegor, men jag måste låta min hälsa gå först.

I januari slutar jag. Jag vet inte idag vad jag ska göra efter det. Jag har sökt kurser på högskolan och jag har sökt några jobb. Vi får se. Jag har en stöttande make som gör det möjligt att göra så här. Jag känner mig tacksam för de här åren inom skolan, eftersom jag har lärt mig så otroligt mycket om både mig själv och om arbetslivet. Jag har utvecklats så mycket som person och kommer ta det med mig in i framtiden.

Det rinner en tår när jag tänker på vad jag lämnar, men det tänds ett ljus inom mig när jag föreställer mig vad som kan komma. Jag blundar och hoppar. Snart landar jag på fötterna.

Tack mormor

I helgen som var tänkte jag många gånger på min mormor. Jag stickar en mössa till vintern, och har ett annat projekt i gång, och jag tänker på mormor. Hur jag förmodligen aldrig hade envisats med att lära mig sticka om inte hon hade låtit mig träna hemma hos henne. ”Du stickar så fint och jämnt” sa hon åt mig en gång i de senare tonåren, för kanske tio år sedan nu. Orden upprepades i mitt huvud i helgen, när jag lät sticknålarna gå automatiskt.

När jag var sex-sju år fick jag virkgarn och en virknål i julklapp av mormor och lärde mig hantera dem. Hon gav mig garner att brodera med, och när jag gick i femman fick jag material för att kunna brodera en julduk. Hon hade fållat kanten och broderat de röda stygnen som ramade in motivet, sedan fick jag den. Jag höll på till och från i flera år, och till slut var den klar. Hon broderade en nästan likadan.

Mormor har vävt mattor, gjort korgar av näver och sytt förkläden som jag fortfarande har kvar. Idag fyller min mormor år. Hon närmar sig nittio och har slutat handarbeta. För mig känns det så fint att dela det här intresset med henne, att det är det som vi har haft gemensamt under åren. Varje gång jag tar fram en stickning, gräver bland broderier eller pysslar med något annat handarbete, så har jag ett minne av mormor, för hon har gjort allt. Tack mormor, för kunskapen, tålamodet och mina minnen.

julpynt20178

En boll som aldrig rostar

Jag är tretton år och på toppen av min karriär. Vi har fotbollsturnering med andra klasser och tiden stannar när jag lyckas få en in fullträff på flera vis. Bollen flyger i en höjd och skruv som jag aldrig fått till varken före eller efter, och den går i mål. I slow motion. Så lycklig som jag var då har jag nog aldrig varit i idrottsliga sammanhang.

Jag är åtta år. Det är VM-final i herrfotboll. Brasilien möter Frankrike som spelar på hemmaplan, och jag sitter i soffan hemma med mina föräldrar och tittar på. Frankrike vinner, och jag tycker att det är konstigt att Brasilien gråter över silvret. Tänk att vara tvåa i världen och vara besviken! Minnet har etsat sig fast. Det är nog mitt första konkreta minne av fotboll.

Jag är tretton år igen. Deltar i säsongens första fotbollsträning utomhus. Känner besvikelsen när tränaren säger att vi som är födda 1990 inte kommer att få spela match den här sommaren eftersom serien vi ska delta i är för dem födda 1991. Kanske kan vi få dispens för några spelare, men ingen av de spelarna är jag. Det sägs redan första träningen. Sommarsäsongens första träning blev min sista någonsin.

Få har väl missat att det just nu är fotbolls-VM igen. Vart fjärde år är det fotbollsfest och jag fullkomligt älskar det. Fotboll är fantastiskt. Fotboll förenar människor från hela världen. För mig är fotboll en massa minnen, både fantastiska och ledsamma. Fotboll är en tidig kärlek. Och som det gamla ordspråket säger – gammal kärlek rostar aldrig.

 

Så motar vi våldet

Ibland blir jag så himla trött. Inte fysiskt alltså. Trött på gamla normer, invanda mönster, föråldrade könsroller. Kanske framförallt alla de här små kommentarerna som å ena sidan är för små för att kommentera utan att anses som ”den jobbiga” men som å andra sidan inte är särskilt roliga och faktiskt bidrar till en sunkig bild av mänskligheten.

Bara de senaste tre veckorna har jag noterat flera olika kommentarer på det här temat, i olika sammanhang där det har varit både kvinnor och män. Den första var en liten anekdot om att på nyårsdagen hade facebook svämmat över av bilder med texten ”Se upp i trafiken, idag är det fruarna som kör”. Japp. Höhöhö och ryggdunk. För er som kan tänka själva ser ni ju så klart att det långt ifrån är självklart att bara männen supit så de inte kan köra dagen efter, likväl som det inte är självklart att fruarna är sämre bilförare än deras män. Förmodligen, om man nu ska generalisera, är det tvärt om. De gånger jag blivit omkörd i en kurva av en BMW som kör 140 har det aldrig varit en kvinna. Just saying.

Förra veckan hamnade jag framför Hela England bakar. Här var jag alltså inte ens med själv, men i programmet deltog både kvinnor och män. En av de kvinnliga deltagarna visade upp sin deg, som var misslyckad, varpå den manlige domaren sa att ”det ser ut som ett par trosor”. Varför säger man så? Är det roligt? Degen såg för övrigt mest ut som en triangel, så för mig hade det varit en rimligare koppling. När en kvinna jag känner skulle dricka ur en flaska stod en man bredvid och sa ”kom igen nu, vi har nog hört att du är bra på att gapa”, såklart med en sexuell underton. I ett sammanhang där ingen blev sur, bara jag reagerade inombords och sa ingenting.

Jag blir trött på att vi aldrig kommer framåt. Jag blir trött på mig själv för att jag inte vill vara den där tråkiga som kommenterar och säger till. Jag blir trött på att det ska behövas, av unga moderna människor. Och jag tvivlar själv på att det ens är där vi ska lägga krutet, det finns väl viktigare saker att kämpa för än att bekanta ska sluta dra sexistiska skämt.

våld

Faktum är att sexistiska skämt, bilder och kommentarer utgör basen i våldspyramiden. Våldspyramiden visar ganska tydligt att den här basen är grunden som sedan kan utvecklas till värre former av våld, våldtäkter och i slutändan mord. Ska vi nå en förändring i samhället är det här vi måste börja, med att införa nolltolerans kring hatiska kommentarer. Så varför är det så svårt att säga ifrån?

Jag längtar efter den dagen då trötthet beror på fysisk utmattning och inte frustration över att utvecklingen går så sakta, nästan baklänges.

Håller du med?

Någon som vi kommer att minnas

Året var 2003. Jag gick i årskurs 6 och vår skola hade som tradition att just sexorna övade in ”småstjärnorna”, där vi dansade och mimade till kända låtar. Sedan bjöds föräldrarna in och fick titta på showen. Vi var ett litet gäng tjejer i klassen, jag kommer inte ihåg exakt hur många, som valde att dansa och mima till Är du kär i mig ännu Klas-Göran. Jag minns att vi tyckte att texten var rolig och vet att vi engagerade klassens elevassistent till att agera Klas-Göran. Jag blir fortfarande fnissig när jag tänker på att han sprang förbi i bakgrunden med en madrass i högsta hugg.

Klipp till 2018. Jag sitter framför tv:n och tittar på Bonusfamiljen. I just det här avsnittet gifter sig Martins mamma med sin stora kärlek Gugge, som spelas av Barbro Lill-Babs Svensson, och jag reflekterar över hur energisk hon är. Är hon inte ganska gammal, funderar jag, men tar inte reda på mer än så. Dagen efter plingar min mobil. En notis om att Lill-Babs har gått ur tiden.

Det första jag tänker är Klas-Göran. Jaha, hon var 80 år ändå, är det andra. Sen reflekterar jag över att det här ändå känns. Att när andra kända människor gått ur tiden har jag inte tänkt så mycket på dem, men det här känns genuint tråkigt. Hela mitt liv har Lill-Babs funnits i bakgrunden, dykt upp på scener och nu senast i en tv-serie jag följer. Nu kommer hon inte göra det längre.

Min sista tanke blir att det hon har gjort kommer att leva vidare. De elever jag har i klassrummet nu, födda på 00-talet, har jag hört gå runt och nynna på låten om Klas-Göran. Det är bara en av de sånger som för alltid kommer förknippas med just Lill-Babs. På samma sätt är jag säker på att hennes rollinsats i Bonusfamiljen kommer att bli ihågkommen för evigt. En fin tanke.

Tack för allt Barbro. Vila i frid.

När nya boenden lockar

Jag är nog bostadsberoende. Bostadsberoende? tänker du och kliar dig i huvudet. Jaa, vi alla är väl beroende av att ha någonstans att bo. Fast ett bostadsberoende för mig innebär mer att jag är sjukligt intresserad av att titta på boenden till salu. Jaha, en hemnetknarkare! tänker du då. Nej, jag är inte en hemnetknarkare.

Vi köpte hus för några år sedan. Jag trivs så vansinnigt bra. Huset är perfekt, läget är perfekt och framförallt känner jag den där hemmakänslan, att jag trivs, hela tiden i vårt hus.

Ändå kan jag inte låta bli att kika på olika objekt som ligger ute. Jag älskar att titta på både lägenheter, fritidshus och andra villor. Jag gör boendekalkyler och undersöker bostadsområden. Jag bryr mig inte så mycket om inredning och möbler, utan det är mer bostadsaffären, och möjligheten att ha ett till boende jag lockas av.

Så här långt har jag i tanken köpt en lägenhet för fritidsbruk i Hemavan, en tvåa, en trea och en fyra i Östersund samt några olika pangvillor på olika lägen.

Och varje gång har jag kommit fram till att jag helst av allt vill bo där jag bor nu. Det kanske finns en mening med mitt bostadsberoende?