En boll som aldrig rostar

Jag är tretton år och på toppen av min karriär. Vi har fotbollsturnering med andra klasser och tiden stannar när jag lyckas få en in fullträff på flera vis. Bollen flyger i en höjd och skruv som jag aldrig fått till varken före eller efter, och den går i mål. I slow motion. Så lycklig som jag var då har jag nog aldrig varit i idrottsliga sammanhang.

Jag är åtta år. Det är VM-final i herrfotboll. Brasilien möter Frankrike som spelar på hemmaplan, och jag sitter i soffan hemma med mina föräldrar och tittar på. Frankrike vinner, och jag tycker att det är konstigt att Brasilien gråter över silvret. Tänk att vara tvåa i världen och vara besviken! Minnet har etsat sig fast. Det är nog mitt första konkreta minne av fotboll.

Jag är tretton år igen. Deltar i säsongens första fotbollsträning utomhus. Känner besvikelsen när tränaren säger att vi som är födda 1990 inte kommer att få spela match den här sommaren eftersom serien vi ska delta i är för dem födda 1991. Kanske kan vi få dispens för några spelare, men ingen av de spelarna är jag. Det sägs redan första träningen. Sommarsäsongens första träning blev min sista någonsin.

Få har väl missat att det just nu är fotbolls-VM igen. Vart fjärde år är det fotbollsfest och jag fullkomligt älskar det. Fotboll är fantastiskt. Fotboll förenar människor från hela världen. För mig är fotboll en massa minnen, både fantastiska och ledsamma. Fotboll är en tidig kärlek. Och som det gamla ordspråket säger – gammal kärlek rostar aldrig.

 

Så motar vi våldet

Ibland blir jag så himla trött. Inte fysiskt alltså. Trött på gamla normer, invanda mönster, föråldrade könsroller. Kanske framförallt alla de här små kommentarerna som å ena sidan är för små för att kommentera utan att anses som ”den jobbiga” men som å andra sidan inte är särskilt roliga och faktiskt bidrar till en sunkig bild av mänskligheten.

Bara de senaste tre veckorna har jag noterat flera olika kommentarer på det här temat, i olika sammanhang där det har varit både kvinnor och män. Den första var en liten anekdot om att på nyårsdagen hade facebook svämmat över av bilder med texten ”Se upp i trafiken, idag är det fruarna som kör”. Japp. Höhöhö och ryggdunk. För er som kan tänka själva ser ni ju så klart att det långt ifrån är självklart att bara männen supit så de inte kan köra dagen efter, likväl som det inte är självklart att fruarna är sämre bilförare än deras män. Förmodligen, om man nu ska generalisera, är det tvärt om. De gånger jag blivit omkörd i en kurva av en BMW som kör 140 har det aldrig varit en kvinna. Just saying.

Förra veckan hamnade jag framför Hela England bakar. Här var jag alltså inte ens med själv, men i programmet deltog både kvinnor och män. En av de kvinnliga deltagarna visade upp sin deg, som var misslyckad, varpå den manlige domaren sa att ”det ser ut som ett par trosor”. Varför säger man så? Är det roligt? Degen såg för övrigt mest ut som en triangel, så för mig hade det varit en rimligare koppling. När en kvinna jag känner skulle dricka ur en flaska stod en man bredvid och sa ”kom igen nu, vi har nog hört att du är bra på att gapa”, såklart med en sexuell underton. I ett sammanhang där ingen blev sur, bara jag reagerade inombords och sa ingenting.

Jag blir trött på att vi aldrig kommer framåt. Jag blir trött på mig själv för att jag inte vill vara den där tråkiga som kommenterar och säger till. Jag blir trött på att det ska behövas, av unga moderna människor. Och jag tvivlar själv på att det ens är där vi ska lägga krutet, det finns väl viktigare saker att kämpa för än att bekanta ska sluta dra sexistiska skämt.

våld

Faktum är att sexistiska skämt, bilder och kommentarer utgör basen i våldspyramiden. Våldspyramiden visar ganska tydligt att den här basen är grunden som sedan kan utvecklas till värre former av våld, våldtäkter och i slutändan mord. Ska vi nå en förändring i samhället är det här vi måste börja, med att införa nolltolerans kring hatiska kommentarer. Så varför är det så svårt att säga ifrån?

Jag längtar efter den dagen då trötthet beror på fysisk utmattning och inte frustration över att utvecklingen går så sakta, nästan baklänges.

Håller du med?

Någon som vi kommer att minnas

Året var 2003. Jag gick i årskurs 6 och vår skola hade som tradition att just sexorna övade in ”småstjärnorna”, där vi dansade och mimade till kända låtar. Sedan bjöds föräldrarna in och fick titta på showen. Vi var ett litet gäng tjejer i klassen, jag kommer inte ihåg exakt hur många, som valde att dansa och mima till Är du kär i mig ännu Klas-Göran. Jag minns att vi tyckte att texten var rolig och vet att vi engagerade klassens elevassistent till att agera Klas-Göran. Jag blir fortfarande fnissig när jag tänker på att han sprang förbi i bakgrunden med en madrass i högsta hugg.

Klipp till 2018. Jag sitter framför tv:n och tittar på Bonusfamiljen. I just det här avsnittet gifter sig Martins mamma med sin stora kärlek Gugge, som spelas av Barbro Lill-Babs Svensson, och jag reflekterar över hur energisk hon är. Är hon inte ganska gammal, funderar jag, men tar inte reda på mer än så. Dagen efter plingar min mobil. En notis om att Lill-Babs har gått ur tiden.

Det första jag tänker är Klas-Göran. Jaha, hon var 80 år ändå, är det andra. Sen reflekterar jag över att det här ändå känns. Att när andra kända människor gått ur tiden har jag inte tänkt så mycket på dem, men det här känns genuint tråkigt. Hela mitt liv har Lill-Babs funnits i bakgrunden, dykt upp på scener och nu senast i en tv-serie jag följer. Nu kommer hon inte göra det längre.

Min sista tanke blir att det hon har gjort kommer att leva vidare. De elever jag har i klassrummet nu, födda på 00-talet, har jag hört gå runt och nynna på låten om Klas-Göran. Det är bara en av de sånger som för alltid kommer förknippas med just Lill-Babs. På samma sätt är jag säker på att hennes rollinsats i Bonusfamiljen kommer att bli ihågkommen för evigt. En fin tanke.

Tack för allt Barbro. Vila i frid.

När nya boenden lockar

Jag är nog bostadsberoende. Bostadsberoende? tänker du och kliar dig i huvudet. Jaa, vi alla är väl beroende av att ha någonstans att bo. Fast ett bostadsberoende för mig innebär mer att jag är sjukligt intresserad av att titta på boenden till salu. Jaha, en hemnetknarkare! tänker du då. Nej, jag är inte en hemnetknarkare.

Vi köpte hus för några år sedan. Jag trivs så vansinnigt bra. Huset är perfekt, läget är perfekt och framförallt känner jag den där hemmakänslan, att jag trivs, hela tiden i vårt hus.

Ändå kan jag inte låta bli att kika på olika objekt som ligger ute. Jag älskar att titta på både lägenheter, fritidshus och andra villor. Jag gör boendekalkyler och undersöker bostadsområden. Jag bryr mig inte så mycket om inredning och möbler, utan det är mer bostadsaffären, och möjligheten att ha ett till boende jag lockas av.

Så här långt har jag i tanken köpt en lägenhet för fritidsbruk i Hemavan, en tvåa, en trea och en fyra i Östersund samt några olika pangvillor på olika lägen.

Och varje gång har jag kommit fram till att jag helst av allt vill bo där jag bor nu. Det kanske finns en mening med mitt bostadsberoende?