Game of Thrones – säsong 8

Jag har sett hela serien av Game of Thrones och skrivit om varje säsong. Här kan du läsa om säsong 1, säsong 2, säsong 3 och 4, säsong 5 samt säsong 6 och 7. Idag kommer ett inlägg om sista säsongen och vad jag tänker om hela serien.


Den sista säsongen

Inför den sista säsongen hade jag förstått att folk var besvikna. Säsongen beskrevs som ojämn och slutet som väldigt dåligt. Eftersom säsong 7 ändå slutade på ett okej sätt såg jag fram emot den sista säsongen.

Äntligen lite känsla

De två första avsnitten var första gången under hela seriens gång som jag kände riktiga känslor när jag tittade. Äntligen nådde det fram och engagerade mitt inre känsloliv. Eftersom jag är väldigt lättrörd (gråter ibland till reklamfilmer) ser jag det ändå som att det varit väldigt känslolöst fram till säsong åtta, vilket är synd eftersom det är det som bygger relationer med karaktärerna.

De två tråkigaste avsnitten

Seriens två tråkigaste avsnitt är också de två som är viktigast för storyn. Det ena är avsnittet då de slåss mot den döda isarmén (sorry, har hunnit glömma vad de kallades) och det andra är när de slåss om makten i huvudstaden. Att jag tycker att det är tråkigt är förstås inte samma som att det faktiskt är tråkigt. Slagsmål och slagfält är inte min grej, helt enkelt.

Slutet

Som jag har förstått det rasar folk mot att Daenerys flippade ut och brände ner hela staden trots att hon hade kunnat vinna ändå. Att hon hade kunnat bli en bra drottning om hon inte hade låtit det hända. Jag ska inte låtsas att jag inte blev förvånad av att hon agerade som hon gjorde, men när man ser tillbaka känns det inte helt förvånande med tanke på hur hon hela tiden har agerat. Hon är maktgalen, hennes pappa beskrevs genom serien som galen och hon har haft en historia av att bruka en del övervåld. Dessutom, skulle vi verkligen vilja att hon styrde med sin brorsson Jon Snow (eller vilket namn han nu hade egentligen) vid sin sida? Har vi inte fått nog av nära släktrelationer med syskonen Lannister?

Slutet blev ett bra slut för syskonen Stark. På något vis har jag ändå sett dem som huvudpersoner genom seriens gång? Sansa, min favorit, fick bli drottning över Norden. Så mäktigt när hon intog Winterfell som regent. Jon Snow fick återvända till vildmarken där jag tror att han trivdes väldigt bra. Brandon blev kung över riket. Arya åkte på äventyr, även om den delen kändes väldigt tråkig.

Alltså, jag tycker att slutet ändå blev bra? Utifrån de förutsättningar som fanns gick det inte att lösa på annat vis. Dessutom infördes någon form av semidemokrati istället för att låta olika familjer kriga om makten och regera med tvång (så som det hade blivit om Daenerys hade fått regera). Utveckling är många gånger bra.

Serien som helhet

Jag har skrivit förut att serien tog sig i säsong 5 och blev riktigt bra. Innan dess förstår jag inte varför folk fortsatte titta? Jag förstår inte att det gjordes en säsong till efter den första eftersom jag tycker att den är rent ut sagt dålig ur så många vinklar. Jag har sett serien för att det känns som att det börjar höra till allmänbildningen, men jag är så glad att det är över och jag saknar det inte. Ingen av karaktärerna, utom Sansa på slutet, talar till mig. Att slåss om makt talar inte till mig heller. Det finns inte ens några intressanta sidospår av historien. Jag kommer nog aldrig att hylla denna serie trots att det naturligtvis finns delar av den som är väldigt bra.

Game of thrones – säsong 6 och 7

Som de flesta vet håller jag på att se Game of Thrones för allmänbildningens skull. Jag har tidigare skrivit om säsong 1, säsong 2, säsong 3 och 4 samt säsong 5. Det här är mina tankar efter att ha sett säsongerna 6 och 7. Varnar för spoilers.

Större driv i berättandet

Liksom den föregående säsongen finns ett större driv i berättandet och det börjar äntligen hända saker. Tydligen har riket krympt också eftersom resor mellan olika ställen går betydligt fortare än i de första säsongerna, vilket jag uppskattar. Så tråkigt att titta på folk som går och går genom skog.

Återseenden

Äntligen återförenas människor som varit åtskilda länge. Familjen Stark till exempel. På kort tid återförenas Sansa, Arya, Brandon och Jon Snow och det känns så roligt. De har faktiskt haft några tragiska år bakom sig som familj. Theon Greyjoy får åter igen träffa både familjen Stark och sin egen syster. Överlag är det mycket som känns bra med det, tycker jag.

Vintern är äntligen här

Den något uttjatade frasen Winter is coming slutar plötsligt användas eftersom det faktiskt är vinter i delar av riket. Winterfell är till exempel alldeles snötäckt.

Jon Snows bakgrund

Vi får äntligen veta vilka som är Jon Snows föräldrar. Jag har så klart misstänkt ända sedan första säsongen att han har föräldrar med högre status än vad man låtit påskina. Tror inte att jag varit ensam om det, det har varit ganska tydligt. Tycker också att det är bra att han återupplivades och fick vara med i fler säsonger, även om jag tycker att det är lite för ”enkelt” att lura döden.

Sansa är min nya favorit

Sansa Stark växer på sig otroligt mycket under dessa två säsonger och har blivit min nya favorit. Så klipsk, så stark, så mogen. Hon argumenterar med vett och fattar modiga beslut. Inte är hon ful heller. Jag älskar att de här sidorna av henne kommer fram. Älskar att man kan få vara duktig på att sy, handarbeta och andra traditionellt kvinnliga sysslor och samtidigt kunna vara så kapabel till att styra ett rike.

Inför sista säsongen

Nu är det alltså en säsong kvar. En säsong som jag har hört en del dåligt om. Eller ja, jag har hört mycket dåligt om det sista avsnittet. Längtar efter att ha sett klart så jag antingen kan rasa elelr gå mot strömmen och säga att det var bra. Vill läsa recensioner jag har bläddrat förbi i all hast också. Det känns spännande.

Game of Thrones – säsong 5

För allmänbildningens skull håller jag på att titta på hela serien med Game of Thrones. Jag har tidigare skrivit ner mina tankar om säsong 1, säsong 2 samt säsong 3 och 4. Idag kommer vad jag tänkte efter att ha sett säsong 5. Varning för mindre spoilers.


Den bästa säsongen så här långt

När jag hade sett första säsongen frågade jag på Facebook om det blir bättre sen. Fick höra då att det blir bättre efter säsong 4, och det håller jag verkligen med om. Den femte säsongen är bäst av alla hittills. Berättarstilen skiljer sig lite från de tidigare säsongerna, tempot blir snabbare men ändå enklare på något vis och saker man har väntat länge på händer äntligen.

Snabbare tempo och enklare att hänga med

Trots att jag upplever att tempot ökas i den här säsongen har jag enklare att hänga med i det som händer. Det är som att historien inte hoppar lika mycket mellan olika grupper (kanske för att flera av dem har hunnit dö bort) och det blir intressantare att fördjupa sig i de delar som finns.

Äntligen händer saker man vill ska hända

I flera säsonger har jag hoppats att Cersei ska få smaka på sin egen medicin och äntligen hände det. Vad som blir av henne längre fram vet jag förstås inte, men det känns bra att hon har råkat ut för något hon inte ville. Verkligheten kom också ifatt Stannis, som har gjort många helt oförlåtliga saker för att komma till makten, och han blev slutligen besegrad. Nu hoppas jag på att något ska hända med familjen som besegrade Stannis, för det är inte direkt trevliga typer det heller.

Saker man inte vill ska hända

Det händer också en del saker som man inte vill ska hända, men på något vis gör det mindre eftersom det faktiskt händer någonting. Stackars Sansa tvingas återigen gifta sig med någon som hon inte vill gifta sig med, och han visar sig vara lika hemsk – om inte hemskare – än hennes förste tilltänkte. Arya är på ett ställe där hon inte borde vara. För att lära sig döda med krafter som hon inte förstår. Och slutet, med Jon Snow som huggs ihjäl, är inte det jag har längtat efter. Å andra sidan är det de här sakerna som gör att jag vill se fortsättningen.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är den här femte säsongen den säsong då de hittade ett berättarsätt som passade bra i tv-serieformat. Tidigare har det varit alldeles för segt och långdraget för att fungera. Det gör att jag ser fram emot nästa säsong, för första gången sen vi började titta på serien.

Game of Thrones – säsong 3 och 4

I ett försök att hänga med i allmänbildningen och populärkulturen ser jag nu hela serien Game of Thrones. Jag har tidigare skrivit om säsong ett och säsong två. Idag kommer ett inlägg med både säsong tre och fyra.

Långa transportsträckor

Något som jag kände av under båda dessa säsonger är att det är ganska långa transportsträckor. Både rent konkret i handlingen (hur jävla stort är det där riket egentligen?) men också berättartekniskt. Jag har kastats mellan intresse och längtan efter nästa avsnitt och långa snarkepisoder då jag har fått kolla instagram för att hålla mig vaken. Det har så klart hänt en del under dessa säsonger men jag har fortfarande svårt att förstå hypen.

Hämnd

I tredje säsongen är hämnd ett genomgående tema. Trist, tycker jag. Det är klart att det blir tråkig tv om alla bara är sams hela tiden, men det känns så förlegat att man ska drivas av hämndlystnad, att man ska hämnas sin bror eller far eller vad man nu ska hämnas för något. Det hade varit intressant om något annat drev personerna. Typ viljan att ha en kung som inte är sadist.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Feministisk tanke

I tredje säsongen börjar seriens kvinnor få ta mer plats vilket föder ett hopp om att de kanske reser sig och tar över allt. Tyckte dock att det hoppet grusades längre fram, men jag hade den ett tag i alla fall. Framförallt dök det upp en familj med kvinnor som intrigerade för att komma till makten. Uppfriskande mellan alla dessa män som bara sticker svärd i varandra. Mer politik och mindre slagsmål.

Långtråkigt

Hela säsong fyra kändes som en låååång transportsträcka. Så tråkigt har jag aldrig haft. Det enda som kändes intressant och skapade engagemang var ödet för Tyrion Lannister. Se där, jag har lärt mig ett namn! Inte ens en av mina favoritkaraktärer, drakarnas moder, gör något spännande. Faktiskt vet jag inte om det hon har gjort någonsin har känts spännande, det är mer hennes sätt att vara som känns spännande.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Barnen som inte är barn

Det finns också något tragiskt över alla dessa barn som inte får eller vill vara barn. Jag tänker på Joffrey, som får bli kung alldeles för tidigt. Helt plötsligt tvingas han ta beslut som han inte är mogen att ta (sen lär han aldrig bli mogen att ta riktiga beslut, men det är en annan sak). Sansa Stark som först lovas bort till den hemska Joffrey och sedan tvingas gifta sig mot sin vilja. Hon har liksom nyss fått mens när hon gifter sig. Arya, ännu yngre än sin syster, som lär sig döda. Pojken i Castle Black som tvingas uppleva ett krig och är så rädd. Är det för att vi ska påminnas om alla de barn som lever i krig idag, eller finns det någon skev syn på barns förmåga?

Sammanfattningsvis

Jag har hört från en säker källa att det blir bättre efter säsong fyra, och det ser jag fram emot. Jag hoppas slippa alla dessa transportsträckor, och jag hoppas på att berättelsen inte blir alltför naturvidrig.

Game of thrones – säsong 2

Eftersom jag hatar att stå utanför allmän kunskap har jag bestämt mig för att titta på Game of Thrones. Vad jag tyckte om säsong ett kan du läsa här. Här kommer mina tankar om säsong 2. Varnar för mindre spoilers.

Säsongen lyfter serien

Innan jag ens börjar skriva något om vad jag reagerade på under den här säsongen kan jag säga att jag tyckte att den var mycket, mycket bättre än den föregående. Både berättelsen och karaktärerna utvecklas på ett sätt som gör att det blir intressant att hänga med. Faktiskt så börjar det ju utkristalliseras en handling i den här säsongen!

Photo by rawpixel.com on Pexels.com

Bättre koll på karaktärerna

Något som jag tyckte var jobbigt i den första säsongen var detta myller av karaktärer, och att folk dog lagom till att jag hade lärt mig vem som var vem. Efter att ha sett säsong 2 känner jag att jag har koll på ungefär 70 procent av karaktärerna, vilket då är ett klart steg framåt från noll. Fortfarande är det dock ett gäng som jag inte har koll på, och fortfarande introduceras nya karaktärer hela tiden. Svårt för mig som är ansiktsblind.

Älskar Daenerys Targaryen

Jag fick googla för att få fram exakt vad hon heter och sedan kolla upp stavningen fem gånger. Så är alltså Game of Thrones för mig, trots att det är en av mina favoritkaraktärer vet jag knappt vad hon heter. Men, hon imponerar och växer väldigt mycket i säsong två. Från en passiv handelsvara, till en passiv hustru blir hon rätt så handlingskraftig, och det är fint att se. Fram med lite fler kvinnor, tänker jag!

Härligt med några kärlekshistorier

Om första säsongen bara handlade om bröst och slagsmål så växer det ändå fram några små romanser i säsong två. Något som fångar mitt intresse lite mer. Att se var folks lojalitet ligger bygger ett lite större djup i berättelsen och i karaktärerna än att titta på femhundra bröst som ingen bryr sig om utan alla betalar för.

Arya Stark

Är fortfarande omåttligt förtjust i denna lilla tjej. Som hon tar för sig och klarar sig själv i en ganska farlig värld. Jag tycker att Arya Stark påminner väldigt mycket om Pippi Långstrump på det sättet att hon vägrar foga sig i normer utan hela tiden gör det som passar henne bäst. Här finns alltså en till kvinnlig förebild som lyfter serien. Synd bara att första säsongen var som den var.

Photo by Krisztina Papp on Pexels.com

Männen älskar fortfarande att slåss

Som rubriken ovan säger, det är fortfarande stora mängder slagsmål och rent av krig nu antar jag? Så sjukt tröttsamt att titta på alla dessa scener där folk slåss. Men jag gissar att det bara är att köpa när nu serien handlar om det den handlar om. Framför mig har jag ytterligare sex säsonger av krig. Gissar jag, jag har ju inte sett färdigt än.

Sammanfattningsvis

För att sammanfatta blev jag positivt överraskad av säsong 2 och kom till och med på mig själv med att ibland längta efter att få titta på fortsättningen. Om det håller i sig får framtiden utvisa.

Game of Thrones – säsong 1

Efter lite vånda har jag bestämt mig för att titta på Game of Thrones. Det håller på att vara en så pass stor serie att det hör till allmänbildningen att ha sett den. Idag delar jag med mig av mina tankar efter att ha sett säsong 1. Varnar för mindre spoilers.

Bröst, blod och bråk

Rubriken ovan sammanfattar den första säsongen rätt bra för mig. Bara i första avsnittet fick jag se fler nakna bröst än vad jag sammanlagt har sett i film och tv någonsin. I varje avsnitt dör människor en våldsam död där blodstänk är den lindrigaste formen. Ofta flyger huvuden, tarmar slits ut eller så sitter någon och äter ett organ (ett hjärta?). Och så slåss de till höger och vänster. I början förstod jag inte ens vad som orsakade våldet. Närmare slutet förstod jag mer varför olika grupper slogs med varandra. Det här är ju då inte den typen av serier jag själv brukar se, så det är lite ovant.

En förlegad kvinnosyn

Jag känner mig starkt kritisk till kvinnosynen i den här serien. Kvinnorna har ingen makt och förväntas i princip bara föda barn eller finnas för männens njutning. Bordeller verkar finnas i varje gathörn och som nämnts ovan är kvinnorna nakna lite nu och då. Även om jag anar ett visst motstånd i några av kvinnorna går det inte att komma ifrån att de är kuvade och/eller objekt som finns till för männen. Serien verkar utspela sig under någon form av medeltid, då det så klart såg ut så, men samtidigt har serien inslag av fantasy. Om man väljer att skapa en värld, varför väljer man då att skapa en där männen har all makt och kvinnorna bara är bifigurer?

Maktkampen

Det tog fem avsnitt innan jag började ana någon form av story. Jag kanske är trög, men först då förstod jag att serien handlade om att ta makten över riket och olika familjer eller gruppers vägar för att ta sig dit. I sin strävan mot att nå tronen gör människorna fruktansvärda saker och det dör ungefär lika många personer som det finns bröst i varje avsnitt.

Ett myller av karaktärer

Eftersom karaktärer dödas hejvilt introduceras också nya karaktärer hela tiden. Dessutom tycker jag att det ibland är svårt att skilja karaktärerna åt. Nu ska det tilläggas att jag är lite ansiktsblind och alltså har svårt att känna igen folks utseende. Namnen på karaktärerna introduceras inte alltid direkt, utan det kan komma efter fyra avsnitt. Dessutom har de, så klart, konstiga namn som är svåra att skilja från varandra. Gissar att det här är något man lär sig så småningom.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis verkar jag inte så positivt inställd till serien? Efter att ha sett tionde avsnittet kände jag att jag inte riktigt förstod varför de fick göra en säsong till av serien. Med tanke på kvinnosynen och myllret av karaktärer tycker jag nog att det är märkligt att folk ville fortsätta se serien när den först kom? Det kanske är jag som är dum och kanske jag som ser serien i skenet från 2019, och inte 2011 när vi använde andra glasögon för att analysera film. Med allt detta sagt har ett visst intresse väckts under de sista avsnitten, så jag kommer fortsätta titta på säsong 2 och se hur det känns efter det.

Tre positiva med säsong 1

Jon Snow – karaktär som en fattar tycke för redan i första avsnittet. Det märks att han är en av de goda, så att säga. Det kan ju förstås ändras, men så är känslan nu.
Arya Stark – Den unga flickan som vill lära sig fäktas och inte alls kan se sig själv som en gift kvinna med en massa barn. Härligt uppfriskande i en annars förlegad kvinnosyn.
Hundarna – Älskar när man har med kloka djur. I den här serien en flock hundvalpar som får växa upp med varsitt syskon i en syskonskara.