Nu får man väl ändå lov att säga att det är fullständigt legitimt att använda mössa och vantar ute, en bit in i november som det ändå är. I år har jag stickat både mössa och vantar alldeles själv. Nu tänkte jag visa upp dem.

Så här ser mössan ut. Den är stickad efter den här beskrivningen. Jag använde stickor nummer 9 eftersom min affär inte hade hemma grövre nålar just när jag skulle handla och jag var ivrig. Jag gjorde längden mitt emellan den kortare och den längre varianten, och med facit i hand skulle jag nog ha gjort den ytterligare någon centimeter lång för att riktigt täcka öronen. Men annars är jag nöjd, mössan är varm. Jag har fodrat den med ett bomullstyg. Tyget klippte jag ut från ett par trasiga och tvättade tights. Återbruk!

Här är mina vantar. De är som ni ser stickade i samma garn, och jag utgick från den här beskrivningen. Här känner jag att jag hade kunnat göra själva handen lite kortare än i beskrivningen, men jag har väldigt små händer så jag gissar att normalstora människor inte behöver justera något. Varken mössa eller väntar är 100 procent perfekta, förresten, men jag väljer att se det som charmigt.

Garnet är ekologisk merinoull, färgen Wild Mallow, som jag köpte hos Organic Knitters. Två härvor behövdes, och då fick jag gott om garn kvar. Hade alltså egentligen kunnat förlänga mössan utan att oroa mig. Ull är ett bra, hållbart, material som värmer när det är kallt och har antibakteriella egenskaper. Att det dessutom är ekologiskt (och verkar komma från djur som haft det bra, läs mer på hemsidan) gjorde att det var ett enkelt val för mig att skapa en del av mina värmande vinterkläder själv!